VM-premiär!
Det var på tiden. Ny tv är inköpt och snart installerad. Nu behöver jag inte plågas med top model mer, och slipper känna mig i vägen när jag vill se VM. Detta löser sig på mycket bra sätt. Inledningsmatchen blev ju målrik åtminstone, och en smula underlig måste jag säga.
Nya sverigetrosor är inhandlade och jag fick en svensk flagga i födelsedagspresent igår. Den kommer bli välviftad. Jag håller dessutom på att skapa gruppsammanhållning via likadana sverigetröjor åt samtliga plus lite fotbollsteori om dagen för de som vill lära. Vi har ju tid om man säger så.

Födelsedagen igår kändes lite tragisk, men ändå bättre än jag hoppades på. Mobilen gick varm och mina trevliga växjövänner kom ihåg trots kort kännedom, men det är kanske för att jag har en tendens att bli tjatig. Mamma kom på snabbvisit med hund och solros. Solrosen såg ledsen ut, men hunden var glad. Mamma var nog mest sliten där hon hasade fram med sina kryckor.
Hade ofrivillig full fokus under en timme på förmiddagen. Det var en högst obehaglig känsla och jag var tvungen att gå och duscha för andra gången den dagen. På det hela kände jag mig mer puckad än vanligt, samt att jag var tvungen att dela med mig av sidor som jag verkligen aldrig sagt till någon. Att göra detta bland fem andra personer som man känt i fem veckor var tufft, men man måste ju utsätta sig. Jotack. Det var tydligt.
Kvällen spenderades helt ensam. Ensam i huset kände jag mig bortglömd så jag knallade ner på stan. Där gick det bara stora kompisgäng samt nuttiga små par överallt. Med andra ord ökade känslan av ensamhet och jag kände mig tragisk som lallade runt på Åhléns ensam på födelsedagen. I ren protest gick jag och köpte en cola light, stegade tillbaka och slängde mig upproriskt i soffan. Ingen märkte min upprorsstämning och jag fick helt enkelt ligga där och dricka utan att slänga käft om saken. Troligtvis lika bra.
Under natten samtalade jag med en människa i dörren som inte alls visade sig vara en människa utan en siluett från min solros eller något. Alternativt en mycket asocial människa som inte ville svara trots att den öppnat min dörr och stod kvar mitt i natten.

Nu sitter mor, bror och dennes flickvän på altanen och kollar på Galenskaparna trots att jag upplyst mor om att vi redan sett just den revyn. Till min födelsedag fick jag välja middag. Sas det. Jag valde sushi alternativt kräftor och kom hem till oxfilé, nypotatis och bearnaisesås. Fråga inte mig var kommunikationen brast. Jag kanske sluddrar i mina önskemål. Jag fick dessutom presenter. En trevlig tröja som kanske inte är min stil, men som var roligare att ge än ett presentkort. Jag fick skylla mig själv som inte önskade mig något... vettigt, enligt bror. Mor skrev ett kort om en diktafon eller liknande och garderade sig med att hon kanske bara bidrog med en del av den eftersom hon inte har en susning om vad en sådan kostar. Bror menar åter att jag borde önska mig en mp3-spelare som normala människor. Slutligen fanns ett paket från släkten. I den låg Nettos wannabe Magic bullet. Är det en pik att jag borde börja aktivera mig i köket? Med kom även en liten bok med olika recept, barnvänliga, fettfria och med varningstriangel. Hm, det sista låter som en utmaning att laga: "Panerad vit flugsvamp på en bädd av mustig smörblomssås med tillhörande taggtråd"... eller något ditåt.

Veckan lider åter mot sitt slut, och jag vet inte riktigt var jag hör hemma.
I Växjö ses jag snart igenom och det skrämmer något så förbannat. Inte ska väl folk ehöva veta vad man är mest rädd för? Jag är väl inte rädd för något? Mer än mörker, höjder, grävlingar, hårgelé, glassbilen, Skorpan, levergryta, stora soptunnor, spindlar och sisådär hundra tusen till småsaker. I ärlighetens namn: Nej!