Friday, September 29, 2006

Att man kan bli så lycklig av sin egen lägenhet. Sin egen säng, sin egen soffa, tv, dator. Sina egna vänner.

Jag är äntligen tillbaka uppe i Norrland. Det har inte snöat ännu, och solen var nästan uppe när jag steg upp. Det är inte illa. Mycket olämpliga sömnvanor jag kommit in i. Vakna vid sex är väl ändå onödigt? Men säkert hälsosamt eller något.
Lägenheten befann sig inte riktigt i samma skick som jag lämnade den. Vattnet i köket och badrummet var härlig brunt till en början. Jag tror med andra ord att jag ska tvätta en tom maskin innan jag lägger i mina kläder. Mina kaktusar påminner om några wannabes till den snögubbe jag gjorde i vintras som la sig ner med huvudet före. Jag hade fått kravbrev på hyran. Jag tror Egon och Per har avlidit av svält och Allan är uppenbarligen kidnappad. På detta har jag inga musikkanaler kvar. Är inte det varje människas rättighet? Grannen mellan mig och jamaicanerna har flyttat. Jag förstår honom, men nu är jag ensam här högst upp med desasa galningar.

Veckan som gått har varit relativt hektisk. Jag har inbjudit folk i min ädla kokkonst utan att någon avlidit. Det är ett framsteg. I tisdags var jag och lilla Daniel och tittade på fotboll. Öster- Helsingborg. Hjärtat bankar inte för något av de lagen, men Helsingborg kändes bättre och mer positiva och hade dessutom Henke, så därför ställde vi oss på bortaläktaren och hoppades på det bästa. Jotack. Vid matchstart stod vi plötsligt mitt i klacken. Jag hade fått en mastodontflagga att veva med och en famn konfetti att kasta upp när laget kom ut. Jag kan inte påstå att hjärtat bankade starkare för Helsingborg efter matchen, eller rättare sagt: hjärtat bankade ilsket över klackens extremt omogna beteende. Här står man mitt i en klunga killar från femton till femtio års ålder. Visst, de sjunger fina sånger om hur bra HIF är och sådant, men när de hotar domaren, säger könsord till motspelarna, hånar hemmaklacken, skriker obscena saker i megafon och stormar läktaren vid felaktigt domslut undrar jag verkligen vad som gått fel i den skånska uppfostran. Särskilt störde jag mig på en uppenbar brat med backslick, märkeströja och väldigt snyggt ansikte. Han såg ut som en charmör, men var först med att sträcka upp sitt långfinger i luften, svära och kuta ner till staketet för att se tuff och hotfull ut. Klipp dig och skaffa ett jobb. I andra halvlek tog vi lite avstånd och ställde oss ett par meter från klacken. Kändes bra moraliskt, men jäklar i havet vad man frös. Det var en väldigt skillnad att stå där, mot att stå med ett gäng hatiska pojkar som uppenbarligen svettades floder i sin ilska. Tack och lov vann HIF med 3-0. Jag står fortfarande fast vid mitt älskade änglarna som jag följt hela min livstid. Mitt hjärta är blåvitt. Det är väldigt praktiskt, eftersom mitt älskade lilla hultetlag även bär de färgerna.

"Fan vad jag är hungrig."
"Har du inte ätit?"
"Jo, men jag har fått så många bollar i magen."
Mina hungerkänslor har nog aldrig varit normala.

1 Comments:

Blogger luggkomplex said...

jag visste inte att du skulle vara här i helgen. gud vad kul! vilken bra överraskning. ses imorgon vännen. då får prata och ta igen allt vi missat ;) puss

8:41 PM  

Post a Comment

<< Home