På gamla dagar har jag blivit senil, eller lever jag helt enkelt upp till påståendet att patienten har dåligt minne. Jag minns inte vad jag hade tänk använda som dagens bloggämne. Det var lysande klart när jag vaknade i morse, men självklart försvann det någonstans mellan Simpsons, frukost och regnväder.

Fick ett telefonsamtal igår som la ribban för mitt humör under kvällen. Tack och lov var det ett samtal som fick mig strålande glad och löjligt lycklig. Väldigt oväntat, men ack så trevligt. Ica behöll impulslyckan och lallade ner på rosa moln till stan. Att vara impulsiv kan vara förödande för ekonomin, särskilt när man heter Ica, är ganska frusen, otålig och glömsk. Det hela började med att jag stilla insåg att om man ska gå hem nattetid kan det vara ganska kallt, och var mina svarta höstjacka hade tagit vägen hade jag helt och hållet glömt. Därför knallade Ica in på Vero moda i jakt på ett par baggyjeans, och kom ut med en grön höstjacka. Nåväl, den var varm och fin, så det räknas väl okej. Träffade på Maja en sväng och fick se nya lägenheten och fick mig en och två överraskningar. Där fanns min svarta jacka som jag visst burit i somras ifall det skulle bli kallt när jag skulle hem. Även det stackars kidnappningsoffret Allan befann sig i lägenheten. Mycket underligt om jag får säga det själv. Maja hade goda argument, men vem vet? Allan kanske flyttade frivilligt efter att ha blivit överbelastad hela sin livstid. Vad vet jag? Hos Maja fanns även min cykel, som jag tyckte var smidigt om jag kunde få låna under helgen. Främst för att ta sig hem under nattetid. Det var så härligt att vara ute och cykla igen, tills jag fick ännu ett argument till varför jag befinner mig i Gökboet. När låset för femhundratrettonde gången inte ville låsa sig var Ica väldigt nära att helt enkelt bruka våld, kast låset in i en bil som var ful samt skrika högt. Tur att jag är en väldigt behärskad person som istället ringde Micke och skrek åt honom att komma ut och vakta min cykel. Sagt och gjort var Micke så snäll att han utan knussel lydde mig och jag sprang en snabbis in på Clas Ohlsson och köpte mig ett nytt lås innan jag helt behärskat la låset i närmaste soptunna och ställde nyckeln fint ovanpå.
Ibland blir jag mycket förvånad över var denna behärskade ådra kommer från.

Annars funderar jag på att bli solist till gamla rockballader som är 11 minuter långa och ha en Paul Frank-apa vid namn Sune som enda bakgrundsdansare och talangfull doakör. Dock blir det inte ofta manfall utan armfall, och då en apa bara har två av den varan lär det väl inte dröja länge innan man får ta in en vikarie som inte är hälften så duktig som Sune. Publiksiffrorna sjunker därmed drastiskt och min karriär som rockballadsimitatör tar slut. Alltså lika bra att aldrig inleda det.