Jag har någon gång hört uttrycket "Inga festar som vi i södra Sverige". Möjligtvis måste det varit någon från de regionerna som myntade detta, eftersom det uppenbarligen kommer från nån självgod sydlänning. Efter gårdagskvällen skriver jag väl dock under. När en blond, glad skåning bjuder in till fest kan det inte bli annat än succé. Man känns välstrukturerad då limmet ramlar av från ens kort, när blommorna glöms hemma och måste hämtas, när killarna kommer bärandes på en fåtölj genom dörren och när födelsedagsbarnet misstar en väl tecknad bild föreställande en massör och sitt offer för att vara en DJ.
Uppenbarligen är vi ett bra folk på att förtränga saker, särskilt en analkande vinter eftersom ingen ville ha fortsättningen på min lapp där det stod "nu är det jul igen" och därmed sitta med mig. Tack och lov förbarmades någon över mig och jag slapp sitta på en kant och se mobbad och utstött ut.

Billig öl är trevligt. Gratis vin är också trevligt och trots att Ica vänligt men bestämt förklarade att hon blir schizofren av vin satt hon ständigt med ett välfyllt vinglas. Det kan aldrig sluta väl. Men det gjorde det nog. Under kvällen var jag ju väldigt lugn och diskret genom att: kollektivt mobba en illustratörsetta med Maja, ragga på en pirat, spela fotboll med en ballong, få skumt sms, dansa foxtrot, erhålla en väl tilltagen bula på smalbenet, fått rådet att bli relationscoach, haft religiösa diskussioner i regnet, startat ett svartsjukedrama samt blivit väldigt älskad. Det sista var riktigt tilltalande. Jag satt i mitten och kuttrade lite förnöjt med mig själv. Vad kan man annars göra?

Att vakna av kajsnack med en mosad banan på kinden var inte riktigt lika tilltalande, men kanske receptet på en lyckad kväll?