Fram för namnbrickor på jobbet

Som bibblobitch måste man ju ibland ut och se lite andra bibliotek, även om det känns en smula som att man är otrogen. Tyvärr har ju inte "mitt" bibblo riktigt tillräckligt med material för att man skulle klara sig från att inte vara otrogen. Särskilt såhär i uppsatstider.

Kungliga biblioteket i vår huvudstad. Bara lyssna hur det ligger på tungan. Ett bibblo som dessutom är kungligt. Besöket kom helt impulsivt men ändå med så gott om tid att jag och Majsan hann springa och köpa godis och dricka för att inte erhålla akut blodsockerfall mitt inne bland alla microfilmer som vi skulle gå igenom. Jo, där fick vi för att vara förutseende. Direkt innanför dörrarna blev vi ombedda att hänga undan jackor och väskor i garderoben. Vi fick inte ha med något ät- eller drickbart in och mobiler var visst livsfarliga. Det man skulle ta med sig in fick man flygplatsaktigt bära med sig i en genomskinlig plastpåse. Det är annat än på vårt bibblo där man får städa undan gamla kebabpapper på kvällarna och under dagen uppmana femton pers att de inte behöver skrika i sina mobiler. Jag kände mig lite som en terrorist när jag knallade in med block, kalender och penna under armen och när jag och Maja verkligen utstrålade "nybörjare och debutantbesökare" när vi klev in. Vem kunde veta vad vi hade för uppsåt där vi klev runt och kollade misstänksamt åt alla håll och kanter.

Microfilmsarkivet måste vara en historikers våta dröm. Där fanns ALLA dagspresstidningar. De minsta fanns "bara" från 1979, men övriga låg där sedan dess start. Det var bara att knalla runt och plocka på sig årgångar av alla de slag och börja rulla. Det var jag, Majsan och PRO, men det gjorde absolut ingenting sålänge de inte hostade på en. Dessutom hade vi turen att stöta på arkivets stammis. Ica var som vanligt lite efter och var tvungen att fråga snubben som jobbade där om hjälp flera gånger, eller rättare sagt, han kom fram och gav mig lite tips och hjälp helt frivilligt. Vid klockan 16:00 försvann bemanningen från arkivet och i samma stud la Icas kopiator ner verksamheten. Som tur väl var hade jag ju mina bibblobitchkunskaper kvar även om denna kopiatorn inte på en fläck såg likadan ut som de "hemma". Men ett gammalt beprövat sätt fungerade ju bra: stäng av och sätt igång igen. Där satt vi hela eftermiddagen och letade upp och kopierade 20 annonser per årtionde och pressversion. Jag frågade snubben som jobbade där om hjälp tre gånger till då min rulle var för liten, då kopiatorn inte ville ladda och då allt hakade upp sig även om klockan var efter 16:00. Han var ju kvar. Snällt och hjälpsamt visade han mig precis hur jag skulle göra. När vi skulle ställa tillbaka våra grejer kom en försiktig liten tant fram till Maja och frågade om hon jobbade där. Maja förklarade vänligt att hon inte gjorde det, men att han därborta gjorde nog det och menade på han som hjälpt mig hela eftermiddagen. Tanten knallar då vidare och knackar honom på axeln med frågan om han jobbade där.
"Nej, det gör jag inte. De som jobbar här går hem klockan 16:00."