Allihopa skyller på Per

En sann smålänning är ju alltid en sann smålänning. En sann smålänning hittar i skogen och kan inte säga r. Trots att jag spenderat säkert 20 år av mitt liv i Småland kan jag nog ändå inte kalla mig en äkta smålänning. Så länge jag kan minnas har jag talat med rullande r. Jag säger koRv, moRmor, oRm och så vidare, inte kåv, måmå och åm. Men jag har alltid hittat i skogen.
Tills nu. Okej, det är tre månader sedan jag var i Småland sist, men det här kändes fjantigt. Jag har dock något att skylla på. Först kom en Gudrun på besök, och som detta inte vore nog gjorde ju även Per intrång i våra liv. Idag skulle jag ta med mig lilla storstadsbon(växjöbon) Lisa på sightseeing i stan. Vi gick givetvis på IKEA och åt på Café Olé. Sedan skulle Ica visa hundens agilitykunskaper och vi skulle även knalla den mysiga skogspromenad som jag brukar använda mig av på den sidan av skånegränsen. Agilityn gick ju måttligt bra då den hund jag lämnade i någotsånär skick i julas nu förvandlats till en gående kanelbulle och mest vaggar fram. Efter två lunkande varv runt banan gav vi upp och beslöt oss för att promenera istället.

Vi hann förbi en backe, en sväng och en hästhage innan problemen började hopa sig, eller rättare sagt, lägga krokben för oss. Jag knallade denna rundan ett par gånger i julas och det gick alldeles ypperligt. Nu hade ju dock Per vart och hälsat på. Vid första liggande trädet över vägen tog vi ingen större notis om det utan hoppade över. Vid nästa sa vi till varandra att nä, de rider nog inte här längre. Efter att ha studsat över ytterligare sju träd började Lisa lite oroligt fråga om det skulle vara såhär hela vägen. Givetvis lugnade jag henne med att det här var sista trädet vi skulle hoppa över. Jag hade inte sett några andra åtminstone. Efter en skarp kurva droppade våra hakor ner till markhöjd. Framför oss låg ett virrvarr med träd som man säkert kunde liknas med ett plockepinn i jättarnas land i sagan om Gullivers resor. Nu undrade Lisa om vi skulle vända. Icke, menade Ica, och tyckte vi skulle fortsätta hoppa. När jag sedan insåg att rotvältorna var en halvmeter högre än vi tillsammans insåg jag med att det kanske var lite riskabelt. Jag ville ju inte ha ihjäl min vän nu när hon äntligen vågat sig ner till hultet. Raskt beslutade jag då att vi skulle ta en liten annan väg, utan stigar, men runt alla träd. Vi gick och gick, hoppade och hoppade och stack oss ideligen på utstickande grenar från kors och tvärs.

Mitt i alltihop hörs ett ljudligt plask. Jahapp, där står hunden med brunsvart vatten upp till magen. Mycket behärskat men med huvudet fullt av förberedande ursäkter inför utskällningen av mamma som komma skulle försökte jag locka upp vovven ur "vattnet". Detta var inte alls uppskattat då hon tyckte det var en lysande idé att stå kvar där när vi uppenbarligen ändå inte visste vart vi var. Lisa ryckte mig osäkert i ärmen och undrade för femte gången om jag verkligen var säker på var vi var. Givetvis svarade jag. Dagens lögn kan jag erkänna. Dock visste jag ju vart vägen som vi skulle till låg, och det är ju nästan samma sak.

Äntligen dök en telefonstolpe upp från ingenstans och vi siktade in oss på den. Det var inte annat än att vi slängde med lite fina filmcitat som "Jag ser ljuset" och liknande när vi äntligen hittade vägen. Utmattade sjönk vi ner på en av de väldigt många välkända ljugarbänkarna som står längs skogsvägarna nere i mina trakter. Då upptäcker vi även skylten som står på andra sidan vägen: Länsgränsen, Småland-Skåne.