Look whos moving

Gårdagen avslutades inte riktigt som var tänkt. Den skulle egentligen avslutas med glädjerus, men efter Sveriges bedrövliga insats blev det istället en sorglig cykeltur hem även om irländarna sas ligga som frysta friskpinnar BAKOM den europeiska frysboxens kyla, eller något sånt som de välartikulerade kommentatorerna uttryckte det. När det började härja i trapphuset som vanligt var jag på tok för deprimerad för att stiga upp. En kudde över huvudet och jag hoppades stilla att allt skulle bli bra och tyst någon gång. När sedan något tjongade rakt in i min dörr fungerade inte kudden längre. Jag for upp som en stressad struts som haft huvudet i sanden för länge och flög så diskret jag kunde utan att snubbla över min rad av sneakers vid dörren och kikade ut.

Mina jamaicaner är underliga. Det har vi nog alla kommit fram till vid det här laget, men igår tog nog banne mig priset. Det som tjongat rakt in i min dörr var en säng. Den hade gjort sällskap med ett helt gäng stolar, lite kartonger och en resväska som verkade tung. Jag kan helt ärligt säga att jag verkligen unnade min jamaican att drämma en säng i min dörr mitt i natten om det bara innebar att han nu äntligen lämnade byggnaden. Något säger mig att han faktiskt gjorde det, då han i sedvanlig ordning ställde sig och spottade högt och skrek Mother f*cker. Nu spottade han ju dessutom rakt in i sin egen lägenhet. Det måste väl innebära att man inte tänkt komma tillbaka. Eller rättelse: för normala människor innebär det nog att man inte kommer tillbaka. Min jamaican kanske bara pussade lägenheten farväl för natten och beslutade att han behövde en säng och lite stolar dit han skulle. En komisk parantes var dessutom att de hade ju inget att packa in grejerna i nedanför huset. Nopes, de knallade istället runt hörnet med alla saker. Var de tog vägen sedan hade jag inte intresse av att utforska.

Betyder detta att jag måste finna nya bloggämnen?

Uppdatering
Nope, ingen flytt. Någon bor uppenbarligen i stugan. Komiskt nog såg jag min lilla jamaican idag på torget. Han och några till stod och betraktade omgivningen. Plötsligt närmade sig två uniformsklädda män och gruppen löstes rent magiskt upp och försvann ur sikte. Synd att de inte väntade för att se ryggen på herrarna där det vänligt nog förkunnade RESVÄRD.
Nåväl, man kan aldrig vara nog på den säkra sidan.