Beware of the postman

Efter måndagens jobbpass har fritiden mest bestått av att sova och reda ut alla krokar och snurrar som flyttat in i min hjärna. Jag ska aldrig mer klaga på postens service, eller på om man får ett brev fel.

Nu, tre dagar senare klampar man kaxigt in på morgonen, tar sin brevhög och börjar sortera. Man lär sig ta hand om klumpar och paket och att gårdar kan heta precis samma sak men på olika ställen. Det är dock en smula frustrerande.

Idag fick jag köra själv, utan beskrivning, med en snubbe bredvid som gav mig brev. Vi hade mycket trevligt, även om han i slutet av rundan råkade kasta ett apelsinskal på mig, men det fick bra gensvar med en attack kärnor som jag sparat. Vi hann reda upp problemet med den utbredda fetman i världen, att barn som vuxit upp med fleece lätt får in det i blodet och vilka blommor som är vilka. Eftersom jag bara för någon liten vecka lärde mig rodondenron slängde jag till lite världsvant med det. Dock fick jag backning när jag iskallt påstod att där stod en hyacint, som visade sig vara en lupin. Eller om det nu var tvärtom. När min övningssnubbe insåg att jag var kass på blommor började han istället förhöra mig på fåglar. När jag hittade en asfaltssnipa gav han upp och menade på att jag skakat ut för många skruvar ur skallen under senaste grusvägen.

Just att köra postbil är en stor konst. Det är något jag insett, och man ska helst vara expert på att backa. Lite snabbt räknade jag ut idag att jag har 15 backningar med vändningar på livsfarliga vägar under min runda. Kort därefter blev jag helt snurrig och fick prestationsångest när jag insåg att jag hade drygt 400 hushåll att dela post till och att de var fördelade på en sisådär 12 mil lång sträcka.

Att det är en konst att dela ut post märker man när folk plötsligt gömt vägar så man inte ser dem. Två dagar i rad har jag swichat förbi och min passagerare har stilla undrat om jag anser att de inte förtjänade någon post. Muttrande fick jag åter lite backträning och höll på att bränna över en rävunge. Därefter väntade en orm och en sisådär 250 000 jättesniglar. Jag fick dessutom muta en hund för att han skulle flytta sig från mitt bakdäck och ingav respekt hos min passagerare då han tyckte jag var livsfarlig som bondade med vovven på okänd mark.

På det stora hela trivs jag väldigt bra på mitt nya jobb. Gubbarna i matsalen har redan klagat på min mat så igår fick jag stå halva natten och laga krubb så de skulle bli nöjda. Idag gjorde jag misstaget att sätta mig på en annans snubbes stol och efter det pratade han inte med mig på hela dagen. Det var i och för sig ganska skönt eftersom jag nu kunde sortera i fred och kom hem 40 minuter tidigare än igår. Hur nu detta ska gå på helt egen hand vill jag helst inte tänka på. Lagom tills jag hinner gå hem är det dags att gå tillbaka för att börja jobba igen. Undra om jag ska ta dit en tältsäng.