Fara! Fotblogg!

På senare tid har jag till vissas förtret bloggat om fötter. Brända nålar har dokumenterats och förklaringar om sörja under naglar har skrivits. Jag har med när jag velat retas med nämnda vissa stuckit tån under näsan på dem och skrattat rått. Det har gjort mig måttligt populär, men jag har haft roligt. Jag möter sommaren med blå tånaglar som lagom till hösten kommer falla av i takt med trädens löv.

Nu är det dags igen. Idag utnyttjade jag dock läget att jag befinner mig i Småland hos mor och lät henne operera. Eftersom alla naglar man kan tömma redan är blåa var det inte dem det handlade om denna gång.

Under förmiddagen var jag och min vattengalna hund nere vid stranden. I vanlig ordning for vi omkring som två skvatt galna jojjor och när jag väl ville kliva blev jag utskälld och tvingad tillbaka till vattnet. Nu hade jag med andra ord inte så stor koll vart jag satte fötterna. Därför kastade jag ner na fossingen rakt på en gren som knäcktes rakt in i min überkänsliga hålfot. Jag gormade lite lätt och sa fula ord med handen i munnen för att inte skrämma hunden.

Sedan var det bara att skaka av sig det onda och lägg all krut på att få med sig hunden hem, med eller utan pinne i foten.

Vid nästa strandbesök under kvällen som innebar fullständig dränkning och överfall av stackars försvarslösa Ica med mycket trevliga ex:et i attackfart blev det för mycket. När jag kastades omkull i vattnet med tröja på gjorde sig åter fossingen påmind då jag ju redan var ganska självömkande.

Hemma igen fick mamma servera mig rensade jordgubbar medan jag satt med foten på bordet och inväntade operation med bränd nål. Mamma satt med min fot i fejan och rotade med nålen medan jag mumsade jordgubbar. Nu har jag inga pinnrester men dock en ond fot och mamma rekommenderade mig ett flera timmar långt fotbad och kanske lite make over av fossingarna. Nu förstår jag inte alls vad hon menar.