Efterlyses: Två trafikgalna smålänningar på turné i Skåne

Med en halvhalt hund och en sönderbränd Ica kom hela familjen (jag, hunden och mamma) fram till att dagen inte skulle tillbringas i solen och badet. Istället valde vi att göra (för min del) semesterns första utflykt genom att fara till Simrishamn. Eftersom jag ändå skulle vara tvungen att åka dit för att prova ut min tärnklänning en sista gång tyckte vi att vi kunde förena nytta med nöje och slå två flugor på smällen.

På vägen dit fick mamsen köra, och då uppskattas det inte att lyssna på hårda toner som Manson och Linkin Park. Det uppskattas ju inte när hon är passagerare heller, men då har hon inte lika stor talan. Därför satsade allt på ett wild card och satte i min nya skiva jag fick i fredags: "Postis-Ica". Där satt jag och mamma och ylade falskt till gamla vm-låten i hockey: H-O-C-K-E-Y Hockey!!, och Balladen om Cecilia Lind. Skivan utlovade svenskt och mysigt, och det levde den upp till. Jag kommer bli Tunas mest populära postchaffis med den musiken.

Helt utan något som helst lokalsinne och Icas tvivel på om Anna-Panna som givit vägbeskrivningen ännu hade lärt sig skilja på höger och vänster kom vi faktiskt fram. Där fick jag på klänning och sen fick jag snurra och snurra och bli nålad i både nacke och fot (det sistnämnda är jag ju visserligen relativt van vid). Jag fick även höra att jag var sne och att jag inte skulle kliva iväg i sjumilakliv utan skrida. Moi? Skrida? På det hela hade jag även lagt på mig och vi fick lägga ut klänningen. Men bara över bröstkorgen. Hur kan det komma sig när jag knappast fått en större hylla. Hrmf.

Då klänningen äntligen var färdignålad, om än den kan vara för kort eller lång då Ica taktfullt glömt skorna i Tuna höll jag och mamasen på att avlida av hunger. Vi spenderade våra (mammas) sista besparingar på en fin restaurang och kände oss lyxiga.

Hunden fick hälsa på havet en snabbis och en annan hund som sket i sin matte totalt fick sådeles hälsa lite väl närgånget på vår hund som snällt och lydigt stannade hos oss.

Vid hemfärd körde jag då jag tvingat i mamma ett glas rödvin på finrestaurangen och fartgalen som jag är hamnade jag givetvis bakom en söndagsåkare som tyckte att man skulle dra ifrån 10 från varje hastighetsskylt. Detta var något frustrerande och jag satt och flåsade som en ilsken tjur med underbett bakom och kunde inte komma om eftersom folket som byggde vägarna i Skåne envisades med att ha dem så förbannat smala.

Tillslut kom en lååååååång backe och jag gav mig fan på att jag skulle om. Dock kom en mötande bil från andra hållet, men folk som vet hur jag är när jag ger mig fan på nåt förstår nu att det struntade jag totalt i. Hela situationen kändes väldigt komisk när mamma satt och blundade och skrek nej med ögonen ihopknipna och jag satt lugnt tillbakalutad och gasade som en galning samtidigt som jag skrålade faskt till refrängen som passande nog löd: booooorn to be wiiiiild!!

Dock hände något här. Mammas blick blev lite glansartad och när vi väl passerat Killeberg och nästan var hemma kom en silvrig volvo upp bakom oss precis innan den tvåfiliga sträckan skulle övergå till enfilig. Han skulle dock hinna tyckte han och började köra om. Då gastar min mamma plötsligt: GAAASAAA!, vilket jag naturligtvis gjorde eftersom det var order från mor. Föraren såg måttligt förvirrad ut men hann precis om ändå eftersom han var försedd med en turbobil.
Mamma satt och småskrattade lite för sig själv samtidigt som hon vred händerna till tonerna av Mad world. Ibland tror jag inte att jag har bra inflytande på min mor.