Fjärde gången gillt?

På begäran från allmänheten har jag nu äntligen fotograferat mig med Albert. Har har förlåtit mig för de gångna veckornas obehagligheter och hämnas bara lite genom att gnissla vid inbromsningar och vibrera med rutan när de hissas upp och ner.

Får det lov att vara lite post? Jag har massor.

Albert har uppenbarligen varit hos Bosse Bildoktorn, för nu är han så gott som ny. Ett litet ärr efter kollisionen har dock kommit för att stanna, men på det stora hela är han nu pigg och frisk igen, och ser inte hälften så illa tilltygad ut som flertalet bilar man ser parkerade vid gårdarna ute på landet. Jag kan garantera att även de befunnit sig i kurvor med skymd sikt utan att någon ringer och sjunger för dem.

Alberts enda bestående men från nojsandet med den mötande bilen.

Dagens körning var en smula traumatisk utan galna krockar eller rörliga grindstolpar. Mitt inne i samhället där jag spenderar någon liten timme med postutdelning blir jag plötsligt förföljd. Varje gång jag kollar i backspegeln har jag en vinröd merca bakom mig. Eftersom jag stannar sisådär var tjugonde meter är det ju då en ganska bra anledning till att faktiskt köra om lilla Albert. Men icke.

Slutligen kommer jag ner till en av mina rondeller i industriområdet. Jag verkar äntligen vara ensam och stannar till vid en lådgrupp. Tji fick jag. När jag tittar upp igen står jag plötsligt nos mot nos med bilen. Detta börjar bli en vana, men inte en särskilt trevlig sådan. I bilen sitter en man som håller en karta utanför rutan och en tant bredvid som vinkar som en besatt att jag inte ska köra iväg.

Både jag och mannen krånglar oss ur våra bilar. Sedan börjar någon form av kurragömma då vi inte kan enas om vilket håll vi ska gå för att faktiskt mötas där någonstans vid sidan av min bil. Vi går runt ett varv. Båda vänder. Vi går runt ett varv till. Jag suckar och stannar vilket leder till att mannen ju slutligen kommer ikapp mig. Det är en mycket orginell man om jag får säga det själv. Tubsockor med istoppade träningsbrallor och trätofflor. Upptill en proper skjorta, solbrillor i ösregnet och tillhörande keps. Med andra ord ser han väldigt välstädad ut när han sitter i bilen och man inte ser brallorna men mest skrattframkallande när han väl kliver ut. Dessutom har han en stockholmsk dialekt som får mig att fnissa.

Fram slänger han en karta och vill hitta en av alla små vägar som kringlar sig omkring mitt område. Jag som kör där borde ju veta var alla ställen låg menade han. Sakta började kallsvetten bryta fram och jag börjar studera hans karta som inte ens har några gatnamn. Jag ser Eskilstuna, men enligt kartan under detta pressade tillfälle vet jag inte ens vilken väg jag åkte för att komma ut ur stan.

Två bilar på samma ställe är ingen vanlig syn där jag kör, så givetvis kommer ägaren till stället där jag lämnar post ut. Jag skiner upp och säger att Rullo här är mycket bättre på vägar än jag och kan kartor som en orienteringsmästare. Sedan studsar jag in i bilen och kör iväg.

Kommande halvtimme blev sedan väldigt roande. Jag har väldigt många sidogator att köra fram och tillbaka på. Vid första efter stoppet kommer en vinröd merca från vänster och susar förbi mig i t-korset där jag ska ut och tanten vinkar snällt. Nästa gång jag ska ut på en väg kommer en vinröd merca från höger och far förbi med en vinkande tant på passagerarplatsen. Vid gatan nummer tre hinner jag inte ens riktigt fram till korsningen innan det kommer en vinkande tant från höger även denna gång. Hon färdas i en vinröd merca. När jag ska lämna gatan nummer fyra är det en kurva på vänster sida så om någon döljer sig där bakom i hög hastighet kan det bli olustigt att köra ut. Jag stannar helt enkelt och lägger hakan i viloställning på ratten för att invänta det självklara: en vinröd merca kommer fram genom kurvan och tanten i bilen vinkar glatt till mig.

Det var sista gången jag såg dem eftersom det sedan var dags för mig att åka ut på landet. I mitt stilla sinne undrar jag fortfarande om Rullo verkligen var så haj på kartor som jag låtsades vara övertygad om.