En olycka kommer sällan ensam.

Efter en natt kantad av bilar som jagade mig, körde på mig, skällde på mig och konstigt nog mätte hur lång jag var flera gånger var det dags att åka tillbaka till jobbet idag och se om Albert ens levde. Ett svagt ögonblick funderade jag på att ringa och säga att jag drabbats av akut galopperande pest eller kanske bilastma, men not my style att bara studsa av så där, så det var bara att cykla ner.

Jag slängde fram min skiss från gårdagens kollision till chefen som jag ritat ner direkt när jag kom hem. Fick skriva en skadeanmälan med bilsnubben. Det kändes en smula konstigt att han satt och skrev och gjorde det i jag-form, fast det var jag som skrev under. Kändes som någon form av diktamen och som om jag vore oförmögen att skriva. Men jag hade inte skrivit så kortfattat. Jag hade blarrat ut med citationstecken, kurvor, bromssträckor, barn, hundar, foppatofflor och pissmyrorna på gatan.

Dock har jag väldigt söta kollegor som är väldigt omtänksamma. Man säger kanske inte till alla att man verkligen inte vill ut och köra egentligen, utan nickar och ler snällt när det frågas om allt är bra. Andra får veta, men då är det lugnt annars skvallrar jag om hur han uppmanar att lägga undan post, eller om det nu var uppmaning till vilsekörande. Äsch, som sagt: kör jag inte nu lär jag inte göra det sen. Lika bra att få det gjort.

Det hela gick väl egentligen bra även om jag smög överallt, hade ångest för varje grusväg och hade magsäcken i halsen i varje kurva och skrek i luren till Herr Kollega i ilska att folk inte flyttade på sina hundar utan verkligen uppmanade mig att köra över dem. Jag stod och kollade på hundarna i min bil. Kom ingenvart. Ägarna satt och tittade på hundarna runt min bil. Gick ingenvart. Sa ingenting. Såg bara allmänt hålögda ut. Tillslut fick jag köra det gamla låtsas-kasta-godis-så-hundstackarna-avlägsnar-sig-tricket. Det är elakt men ibland nödvändigt.

Nu när kvällen nalkas har jag stilla kommit fram till att en olycka sällan kommer ensam, eller helt enkelt att jag är livsfarlig för mig själv.

De människor som känner mig vet att jag cyklar överallt, jämt och alltid. Jag cyklar hem från krogen mitt i nätterna med alkohol i blodet och det går som en dans. Jag parerar is och snö hela vintern och kryssar mellan snödrivor och overallklädda kottar.

Nu är det sommar. Det är ljust. Jag är nykter. Hjälper det något? Eh, nej.

I sakta mak rörde jag mig neråt träningen med min nykedjade cykel idag. Eftersom jag var en smula sen var hela laget samlade. Ja, utom SenaLena då som lever upp till sitt namn. Delar av herrlaget var också där. Jag tänkte gena lite fint över gräsmattan och stanna i rätt tid. Vad gräset inte avslöjade var diket det dolde. Framhjulet ville helst stanna där nere där det uppenbarligen var varmt och mysigt. Det gjorde han också. Ica flög över styret och ner i backen med benet fastklämt i cykeln som plötsligt bestämde sig för att agera hopfällbar solstol. Fingrarna klämdes ihop mellan styre och mark och hakan snackade allvar med gräset. Min mp3 höll jag dock krampaktigt fast i över markytan i andra handen. När jag väl var där nere hade jag på tok för många ögonpar på mig och jag tänkte åtminstone försöka hoppa upp sådär fort som man alltid gör när man vurpar så man halvt slår ihjäl sig. Detta var nu omöjligt: jag satt fast.

Nu är cykelkorgen lika sned och vind som den förra var. Vilken tur att jag har den fastlåst. Och i mitt tacktal till vinsten av snyggaste vurpan vill jag tacka gräset på andra sidan diket som såg till att jag faktiskt har kvar det mesta av min hud på knän, haka och liknande. Nu har jag bara ett blått pekfinger, en väldigt öm punkt i ryggen där uppenbarligen sadeln hamnade och lite sträckt där med, samt viss påbörjad ärrbildning på knäna.

Kommer jag ens våga använda rullator när jag blir russin eller innebär det att jag direkt vurpar och bryter lårbenshalsen?