Crash boom bang

Jag tror att jag ska sluta sommarjobba. Eller får folk gå inomhus när jag kör. I det här tempot kommer Albert att vara totaldöd om en månad. Tyvärr är det inte heller ett skämt utan helt och hållet dagens sanning. Jag har gått med i klubben. Den jag aldrig ville gå med i av alla dumma klubbar: Hej-jag-har-krockat-klubben.

Det hela som gick så bra. Jag ringde inte en enda gång. Jag la inte fel (såvitt jag vet). Jag backade rätt och mina paket hamnade på rätt ställe. På rätt ställe befann sig dock inte den svarta bilen. Jag körde i trettio och bromsade lite snällt in innan kruvan. Plötsligt står jag nos mot nos med svartbilen. Han bromsar. Jag bromsar och svänger undan.
PANG!

Jag har aldrig varit med om att bli så blank i skallen. Snubben i andra bilen är inte glad. Jag är inte glad. Vi börjar ringa hit och dit. Jag skäms som en gris eftersom det inte bara sitter en hund och flickvän i hans bil utan även en liten kotte. Killen är dock mer oroad för pengarna. Men no hard feelings. Tills han säger:
- Så du går med på att det är vållande då?
- Ehhh... vaddå?
- Ja, du körde ju för fort och dina bromsspår är ju dubbelt så långa som mina.
- Njae. Det går jag nog inte med på.
- Okej, då ringer jag polisen så får de avgöra.
- Gör så.

Givetvis skickar inte polisen ut någon när det inte är personskada. Snubben ska knalla iväg och hämta kameran för att dokumentera att det var mitt fel.
- Men va fan! Spåren syns ju inte längre. De har ju ljusnat. Jag kan ju inte ta kort på det.
(No shit Sherlock. Så bromsspår i grus bleknar bara så i en skuggig skog?)
- Men det är ju ditt fel. Dina bromsspår är ju dubbelt så långa som mina.
- Jo, men dina hjul är rakt fram och på min sida av vägen medan mina har svängt in i skogen.
- Jo, men man kör ju inte precis på kanten på en så smal väg.

Jag lät inte hälften så kaxig som det möjligtvis kan framstå som. Jag stod och darrade och klämde ihop käkarna till kramp för att inte börja grina rakt ut. Det hade inte precis gjort mig tuffare. Men jag vägrade erkänna skriftligt på plats. Snubben ringde min chef som sa att jag kunde erkänna i skadeanmälan som gjordes sedan. Så han propsade och propsade på att jag skulle ta på mig det. Jag får ju inte stå för nåt personligen. Nej visst, förutom min stolthet och risken att alla på posten tycker jag är kass på att köra bil, och aldrig vill anställa mig igen.

Jag åkte hem igen. Chefen ringde för att se om jag levde och jag klev in på hans kontor direkt. Jag drog min version och han sa att jag inte alls skulle erkänna. Det var inte vårdslöst och jag körde inte för fort eller nånting. Jag sa att det kändes skit, men trevlig chef som jag har sa han att sånt hände, och att det absolut inte var nåt att hänga upp sig på och att ingen såg snett på mig.
- Jo, jag!!

Nåväl. Nu är jag mest darrig. På det hela är jag förbannad. Sedan är jag dessutom livrädd att jag ska få en galen grabb i hasorna om jag inte erkänner eftersom han var helt besatt av pengarna och säkert gärna mumsar i sig en liten postanställd till middag.
Oh well. Det är ju bara tisdag och jag har ju ungefär jobbat en femtedel av tiden.