Tårgas eller ugglebarn

Under alla somarjobb jag haft har jag träffat massa olika människor. Det kan i och för sig sägas på både gott och ont. Dagisjobb ger en intelektuella möten i form av blöjbyten och föräldrar som misstänksamt tittar på en och undrar om de verkligen vågar lämna över sin lilla skatt till monstret framför dem. Lagerjobb ger galningar som suttit fast inne i lokalen för längre och som börjar tugga fragda och hugga efter en om man råkar snegla lite länge på deras truck, medan bibblojobb ger stirrögda studenter med en uppenbar överdos av koffein i blodet.

Som anställd på posten möter man människor av olika orginell rang precis hela tiden. Det är inte bara när man är ute och kör som man befinner sig i riskzonen för verbala attacker av olika slag. Nejdå. Redan innan fikat tas det upp alternativa förslag om huruvida det hade vart fördelaktigt för mitt utseende att genomgå en lobotomi eller om jag egentligen bara kommer ihåg saker om jag får dem sjungna för mig. Det däremot är väldigt roande, men framkallar undran över kollegornas mentala hälsa.

Under de veckor jag hittills jobbat har jag inte sålt ett enda frimärke. Enbart på grund av det skaffade folk razzia på frimärksfronten idag. Jag sålde de enda två frimärken jag hade och fick sedan beklagande skaka på huvudet till fem kommande kunder som ville ha allt från ett enkelt märke till fyra häften. Ingen berättade för mig innan jag åkte att jag har en liten sunkig blå påse i min kassa fylld med frimärken för 550:-. Inte alls så konstigt att mina små kunder tittade så undrande på mig när jag förkunnade att de var slut efter att enbart besökt tre byggen.

Idag såg jag dock fram emot ett studiebesök. Tanten som jag redan på grund av sin post tyckte var cool ville ha besök med tillhörande pengar under dagen. Nu snackar vi en som vandrar långväga för att hämta sin post och som dessutom prenumererar både på Språkvård och Ridsport. För det första hittade jag inte hennes hus, utan bara en 20 centimeter bred sträng med gräs rakt in i skogen. Förvirrat ringde jag lobotomiassocierande kollegan som lika gärna kunde skicka in mig i skogen på ren jäkelskap, men litade ändå på hunom och puttrade in på gräset. Tillslut dök det upp en liten stuga med tillhörande tant.

Cigarrlukten låg som en hinna över hela området och hon var inte särskilt intresserad av sitt församlingsblad, men desto mer av att jag ens hittat dit. Hon menade på att det var ju stencool av mig att ta jobb som brevbärare, men jag måste väl ha körkort för att köra min lilla bil. Jo, det var ju bara att hålla med att det kanske är en nödvändig grej, och la dessutom till att jag haft det i sju långa år. Det trodde hon inte ett smack på, för jag kunde väl inte vara äldre än 18? Hövlig och åldersnojig som jag är hostade jag fram "25" lite diskret. Jag fastnade där ute i skogen på tok för länge, och hon sa att kollegorna nu inte fick skälla på mig för att man som vikarie var långsam, utan jag fick skylla på henne. Jag sa att det inte var någon större risk.

På det stora hela var det mycket lärorikt att stå still där ett tag. Jag fick lära mig när hot time för inbrott är mellan 13-15 för då är pensionärer och hälsar på vänner på sjukhem, alternativt iväg och handlar. Om det nu var hot time för pensionärerna att ha alibi som låter trovärdigt eller om det var de som blev utsatta för inbrotten framgick inte. I dagens nya kunskaper stod även ett helt kapitel om skogsugglor och hur de låter och växer upp. Jag blev tipsad att skaffa tårgas även om det inte var särskilt lagligt, men det fanns i Tyskland för 150:-, och väldigt värt att ha som tjej. Det kunde ju komma folk och råna min postbil, och vårt land var ju inte säkert längre.

När jag skulle tuffa ut genom skogen igen fick jag med mig lite choklad som färdgodis och orden att jag var välkommen tillbaka när som helst. Mycket trevligt. Frågan är om tantstackaren är medveten om att där det finns choklad är jag ständig gäst varesig jag är välkommen eller inte.