Prata med Ulrik i en postsäck?

Idag under min runda kom jag fram till en ny teori. Det sas ju förr att frisörer var 90-talets psykologer. 2000-talets psykologer är brevbärarna. Inte nog med att våra små lantisar ringer i tid och otid och skriker ut sin frustration vid borttappade postlådor eller bara för att käfta. Som en brevbärare kan man dessutom göra klockrena analyser av människor genom att se vad de får för post. Prenumererar de på Språkvård eller Min häst? Är de shoppingberoende och får paket från H&M och Ellos varje dag? Får de paket som bara rasslar, eller får de kanske paket som manglats och åkt runt jorden femton varv? (För övrigt delade jag ut julpost igår. Bättre sent än aldrig).

Med andra ord borde man lätt kunna se vad personen i fråga har smärre, lindriga eller enorma problem med. Eller, jag tror helt enkelt att jag blivit miljöskadad av att dela ut hundratals Kalle Anka med tillhörande pruttkuddar som kan förnedra och erbjudanden om postkodslotter som lätt kan framkalla spelberoende. Möjligtvis kan det vara jag som helt enkelt börjar få underliga saker på hjärnan.

Annars har det flytit på bra idag. Jag var långsammare än en sömnig snigel dock när jag fick gå ut till bilen tre gånger eftersom jag glömt 1. bilnyckel 2. frukt 3. kudde att sitta på för att se över huven. Det är inget man klarar sig utan och jag backade ut nästan sist av alla, vilket jag inte trivdes alls med. Dock fräste jag på relativt bra efter det och körde inte fel en enda gång. Jag backade inte ens ner i diket. Några tanter var väl inte så glada eftersom jag inte lät dem ta ut så mycket pengar de ville, men alla kan inte kräva tusingar av mig på samma dag.

Givetvis kunde inte en dag flyta på utan att jag flummar till det på något sätt. Så även idag. Jag och Herr Kollega skulle räkna kassa och kolla avier och hela köret. Jag kände mig jätteduktig som fått underskrifter och hittat folk som gömt sig under förmiddagen. Behöll jag deras underskrifter? Jo, men var jag la dem var och förblev en gåta. Troligtvis hamnade de i lådan i bilen, som jag sedan tömde i den stora säcken för brevlådetömning.

Det är inte så att man känner sig erfaren, duktig och proffsig när chefen, några gubbar som precis lunchat och en från kassaservice går förbi och man hänger med huvudet nere i en postsäck som hänger på en ställning som sitter för högt upp för att man ska nå ner i den. Med andra ord hänger man med arslet i vädret och benen sparkandes några decimeter över marken med överkroppen i säcken och trevar efter avier. Jag fann inga avier och när jag väl lyckats gunga mig upp frågade gubben som sorterade bredvid om jag hade spytt klart och att kollegorna måste ha bättre koll på dessa galna sommarkottar.