jobba jobba joooobba

Det jag alltid känt förr är att om det inte händer nåt har man inte något att blogga om. Om det händer på tok för mycket har man inte heller något att blogga om. Eller, rättare sagt: man har inte tid eller ork att blogga.

Denna veckan har jag haft tiotimmarsdagar på jobbet. Det är väl inte så jätteilla att vara på ett jobb i tio timmar, men jag sitter framför datorn nästan konstant, och då har man ingen större lust att slå på den igen när man kommer hem och blogga. På jobbet är det för stirrigt. Ändå sitter jag där nu, och avsäger mig därför ansvaret för stirrigt inlägg.

Jag tror att mina kunder i bibblo kan skriva under på att detta inte har varit en av mina solskensveckor. Det kan jag glatt själv göra. Då har jag ju gjort något glatt på jobbet i alla fall.

Det hela började med måndagsjobb. Då blev jag inringd på tok för tidigt och kom till jobbet med en klump kladdkaka i magen men ingen lunch. En snäll och omtänksam kollega erbjöd mig att gå iväg och handla lunch, men jag fräste bara att eftersom vi studentvakter är så underbetalada hade jag minsann inte råd att köpa lunch nånstans. När jag gick och svor under kvällen invirad i min halsduk och förbannade det faktum att jag varken hade lyse eller mössa undrade vår snälla lilla securitasvakt om höstdepressionen satt in. Muttrande svarade jag att det bara var svinigt kallt.

Tisdagen påbörjade jag sedan på ett sätt jag aldrig börjat dagen: jag snoozade. Av någon anledning har jag aldrig fattat denna funktion som så många människor hyllar. Den ger mig snarare stressmage. Men nu ville jag verkligen inte stiga upp och tänkte att snooze är väl en lagom godtagbar ursäkt. Det blev ju inte ett dugg bättre. Snurrade runt. Blängde på fönstret som inte släppte in något ljus eftersom solen inte vaknat. Räknade minuterna. Mådde sämre eftersom jag nu inte ens skulle väckas av att behöva stiga upp utan ligga i nio minuter och tänka på det. Fyra minuter gick. Jag steg upp och slog huvudet i lampan när jag skulle stänga av snoozefunktionen.

Under tisdagens arbetspass dök dessutom den ökända "Svettmannen" upp i bibblo. Han har lyckats utrymma ungefär hela bibblo med sin odör och det är inte trevligt. Ärligt talat är det fruktansvärt att sitta i närheten av honom, eftersom han på högsta allvar stinker åtta månaders gammal svett och inte byter kläder. Tack och lov pratar han ingen svenska för då hade han nog blivit ledsen av alla människor som kom in i bibblo och skrek "Fy fan vad här luktar skit".

Resultatet av Svettmannens närvaro är att huvudvärk inom kort tid sätter in och sedan inte flyttar hemifrån förrän man utsätts för frisk luft, omtanke och choklad. Det i sammanhang också. Jag erbjöd min chef att inta sovande tjänst under disken, men hon tyckte inte det var lämpligt. Varför vet jag inte. Ingen av kunderna skulle ju se mig.

Onsdagen var låååångpass. Därför var jag mentalt sliten redan när jag dök upp på bibblo. Helst av allt ville jag att det skulle vara helt tomt framför mig resterande tid av jobbpasset. Det kan vara väldigt svårt när man sitter exponerad för alla människor non stop i flera timmar. Enda tiden då man inte sitter där är de tjugo minuter lunch som man har på sig. Då blir man dock hämtad tre gånger eftersom bibblotanterna inte kan klara sig utan help desk så länge som tjugo minuter.

Under kvällen var huvudet dimmigt och kroppen öm efter att ha slängt ut alla bokvagnar helt själv och tagit bort reservationer som vissa studenter älskar att skälla på en för. Då satte jag mig med veckans Allers och försökte lösa korsord. Jag började med Vi i femman. Det var hopplöst svårt. Tillslut kom en annan securitasvakt och fick hjälpa mig med konstiga ord som hafs-nånting och vanvård. Därefter försökte jag mig på Nallerskrysset som är för barn upp till 11 år. Även där fick jag ta hjälp. Inte konstigt att man får åka på barnbiljett på bussen.

När vår trevliga stammis med hästsvans dykt upp för femte gången och frågat om sidnumrering i word fick jag panik. Jag skrev ut en manual i färg åt honom för att slippa knalla bort till hans dator och närgångenhet ännu en gång. Vid sjunde uppsökandet av min disk skrek jag att jag hade stängt, och gick in i rummet bakom för att andas och retunera fjärrlån.

Idag har jag vart uppe i magasinet på fjärde våningen tre gånger. Jag har sammanlagt spenderat 40 minuter där. För att finna EN artikel. Tillslut tog jag med mig fyra tidningsboxar ner och sa till min chef att jag var knäpp och om hon kunde hitta artikeln jag sökte. Vi satt länge länge och letade. Vi googlade och gick igenom tidningar från 1985-idag. Ingen artikel.

För cirka en kvart sedan kom hon ut. Med en helt annan tidning. Som hon funnit i magasinet. Som stod på samma hylla som jag letade på. Som hette något liknande tidningarna vi bläddrat i. Men där hon hittade artikeln direkt.

Det som stör mig med det hela är att jag kollade verkligen runt omkring mig om det stod något där med liknande namn eftersom jag gått på den niten förr när jag jobbat för länge.

Då kom Berit förbi.
- Se det positivt. Du hade ju rätt, och det är ju alltid trevligt.
-???
- Ja, du är ju knäpp.