Sunday, October 21, 2007

Jag har ju bara bott här i tre år

Jag anser mig ha ett ganska bra lokalsinne. Det hänger antagligen ihop med det här underliga minnet jag har som minns allt från 20 år tillbaka, alla drömmar och liknande, men däremot inte vad folk heter eller vad jag gjorde igår. Ofta funkar en logisk tanke och för en tillbaka till startpunkten, om det inte är så att man plötsligt känner igen sig. Jag ser området jag gått på som en karta. Där svängde jag så och så mycket i sådan och sådan vinkel. Det är med andra ord bara att gå så och så och vips är jag tillbaka.

Denna taktiken funkar alldeles utmärkt om man är medveten om att man går, och kanske framför allt vart man går. I tider som nu då det är en hel del att tänka på fungerar jag inte riktigt så. Då programerar man in sig på autopilot och går samtidigt som man är inne i sin tankegång. Vissa personer försöker intala mig om att min autopilot inte är bra för mig, men själv tycker jag att den är ganska praktisk. Dock inte dagar som denna.

Jag minns att jag tog på mig skorna, och noterade att jag la nycklarna i fickan. Nästa gång jag "vaknade" till stod jag mitt ute i skogen. Jag vet att jag har gått dit, men jag har inte en aning om vart jag är eller hur jag gått för att komma dit. Med andra ord är det ingen vits alls med att börja notera vart man svänger och hur eftersom man inte vet vart på kartan man befinner sig.

Eftersom jag alltid lyssnar på musik när jag är ute och går tar jag sällan med mig mobilen. Jag hör ju inte när den ringer ändå, och när jag väl är ute och går behöver jag den tiden för mig själv. Nu kan jag dock förstå att det kanske kan vara bra med en mobil i skogen. Men vad skulle jag säga till den jag ringde till? "Jag vet inte var jag är. Vet du?" Ingen annan kan ju heller veta vart jag är.

Det var med andra ord bara att knalla på och gå på magkänsla. Någonstans hamnar man väl tillslut, och så länge det inte är kolsvart ute är jag inte heller särskilt uppstirrad över situationen. Fråga mig inte vart jag hamnade men plötsligt var jag ute på en bred grusväg med hus som såg väldigt suspekta ut och inte alls fanns med i min beräkning. Med andra ord fortsatte jag bara att gå.

Konstigt nog med detta var att jag var ute några timmar och under tiden i skogen, som faktiskt hela tiden förehöll sig på stigar eller mindre vägar, mötte jag inte en kvist. Inte en människa, hund, älg eller ens skogsduva. Det hela var väldigt förvirrande.

Plötsligt stod jag utanför stans sporthotell och kände mig dum. Därifrån är det tio minuters promenad hem till mig. Det var alldeles lagom eftersom jag vid detta laget var ganska hungrig. Vägen jag hade gått var väldigt trevlig och fin för promenader. Synd bara att jag inte kan promenera där igen, eftersom jag inte har en susning om var jag var.

9 Comments:

Blogger Helene said...

Nu får du husarrest Ica! Jag vill inte att du ska tappa bort dig i skogen och aldrig mer komma tillbaka!

5:31 PM  
Blogger Ica said...

helene- haha, jag kommer alltid till rätta igen märker du väl :P Dock kommer jag från en by där skogen tar slut efter max en timme om man inte går runt runt.

5:46 PM  
Anonymous Johanna said...

varför är jag inte förvånad.... hmm.... *visslar*

6:12 PM  
Blogger Ica said...

johanna- nu tycker jag inte att du ska vara sådan. Bara för att jag har svårt att hitta hem till dig ibland.

7:19 PM  
Blogger Helene said...

Ica, det är Ofta svårt att hitta hem till Johanna. Och till dig också för den delen...

8:10 PM  
Blogger Mogge said...

...jag har sagt det förut..och jag säger det igen. Du skriver så bra.. Hoppas allt är bra i övrigt oxå..


See ya!


/Mogge

12:58 PM  
Blogger Ica said...

helene- ja, vissa har ju svårare än andra :)

mogge- tack :)

4:46 PM  
Anonymous Ewa said...

Du har en utmaning som väntar på dig...

4:59 PM  
Blogger Ica said...

ewa- cool

5:52 PM  

Post a Comment

<< Home