Svenskar är också människor

Sedan i söndags har jag funderat på Fredrik Lindström och allt han hade att säga. Det var en hel del vill jag lova (showen tog ju som han berättade cirka en timme och fyrtio minuter). Nu kommer jag inte längre ihåg allt han sa eftersom saker som är obehagliga gör man bäst i att förtränga. Eller ja, det är min filosofi.

Nåväl, vad det hela gick ut på var ju den här speciella grejen med att vara svensk. Hur man är svensk, vad man gör svenskt och framförallt vår strävan mot osvenskhet och att det verkligen dessutom är en komplimang att vara osvensk.

Då ska jag vara väldigt osvensk och klargöra att jag är så svensk man kan bli. Det var väl i och för sig ingen nyhet. Ja, förutom grejen att tala in saker på en människas telefonsvarare istället för att tala direkt till personen. Jag har en smärre fobi för telefonsvarare. Men annars så. Vem svänger inte med blicken i hissen och busskuren för att inte råka möta en halvbekants blick och tvingas hälsa, eller kanske ännu värre: kallprata om väder, vind och högljudda grannar.

För att inte sedan tala om mat. Hur vi försöker ta till oss av andra kulturers mat och föräldrar som vill bombhota skolor vid servering av kroppkakor och palt. Det har aldrig jag fått i skolan. Däremot pizza. Tyvärr måste man väl hålla med. Den mesta och godaste maten är i mitt tycke inte svensk. Men vänta nu, kräftor? Är inte det typiskt svenskt? Eller det kanske är spritkulturen ihop med kräftorna som är det? Jag kan säga efter att de senaste dagarna haft lägenheten invarderad av choklad från Ghana, Ecuador, Schweiz och Belgien att ställs de framför mig hugger jag ändå Marabous schweizernöt. Det var vad jag saknade mest under min resa i Australien.

För att inte tala om våra traditioner. De flesta ser vi ju bara som en anledning att dricka sprit. Ja, det finns ju en anledning till att flest barn föds i mars här i Sverige. Och då ska vi ju inte glömma grejen med att vi dansar runt en enorm fallossymbol. Vems idé var det?

Nåväl. Det jag tyckte var mest svenskt och minnesvärt av showen var att Fredrik Lindström med lite mer och gråare hår och några kilon mindre och centimeter färre ser ut som Sverker Olofsson, och att det nog enbart är svenskar som kan sitta och skratta och applådera åt när de får höra hur tragiska de faktiskt är. Gör det framför en amerikanare och du får huvudet avblåst av en 9 mm glock.

Nåväl, ikväll är det EM-kval mot Nordirland(det har jag fått berätta för fem personer idag) och en sann anledning att vara patriotisk. Till det ska intagas dansköl och belgiska praliner. Jag har i alla fall mina svenska strumpor på mig. Lite får man ju ställa upp för sitt land.