Påbörjad tandläkarskräck

Tandläkare är ett mystiskt släkte. Uppenbarligen sitter de inne med hemligheter som de efter ett tag inte kan låta bli att avslöja.

Jag blev lite fundersam, men mest en smula glad över omtanken då tandläkaren ringde dagen efter operationen och frågade om jag levde och mådde bra. Jag sa att jag ju inte gjorde det, men att det nog mest berodde på att jag låg däckad i feber och genomsvullen hals. Han försäkrade sig om att jag skulle ringa om det blev problem och jag lovade.

Dagen efter ringer Herr Tandis igen. Frågar om tanden (eller ja, bristen av den), hur jag mådde och om jag var svullen i kinden. Jag svarade sakligt och trevligt och då plötsligt så slänger han ur sig att han vill kolla på det igen, mest för säkerhets skull. Det kan man väl gå med på när man inte ligger heldäckad längre, så vi bokade in en tid idag för att kontrollera att mina stygn satt kvar.

Eftersom Hultet är så pass litet fick jag ju stå och samtala lite med receptionisten ett litet tag. Jag har ju haft hennes son på dagis och hennes man är min massör. Så stort är det här. Dock blev jag snart inkallad och platsad i stolen igen. Tandis kommer in, petar på min haka och min underläpp och frågar om jag har känsel där. Förvånat nickar jag och känner för säkerhets skull efter själv.

- Puh, vilken tur. Jag har vart en smula orolig eftersom din tand satt fast med fyra gripklorötter runt nervkanalen och om jag skadat den.
- Ehhh...eeeehhh. va?
- Ja, tanden var ju så stor och satt ju så fel. Alltså, jag har jobbat länge och har opererat ut en helsikes massa tänder, men detta var bland det jävligaste jag vart med om.
- Och det säger du nu?
- Ja, annars hade jag fått klyva den. Alltså skära upp en halvmåne i käkbenet, klyva tanden och försöka få upp den.
Här håller Ica på att kräkas av skräck och tackar sin lyckliga stjärna för att detta inte sas i måndags.
- Men det här ser ju bra ut. Du får recept på lite mer smärtstillande eftersom vi har dragit så i nerven, och sen ringer du om nåt blir fel.
Ica blek i ansiktet nickar och går ut. Galning!

Nåväl. Hemma igen gjorde jag premiär utomhus på ett par dagar med hund och mams. Jag fick nostalgikänslor och trots haltande och strejkande smaklökar fick jag en vansinnig dragning efter kantareller. Jag tar stackars knäömma mamma och förvirrade hunden rakt in bland stubbar, granar och sten i skogen på jakt efter svamp. Mamma är måttligt optimistisk, men tillslut hittar jag en ensam liten guling. Vi låter hunden sniffa och skickar ut henne att leta. Efter ett par minuter har vi hittat några stycken till, men kommer då på att vi inte har någonstans att lägga våra guldklimpar. Men vad gör hundägare då? Jo, de har ju självklart en oanvänd bajspåse i fickan, och den går ju utmärkt som svampkorg.

Efter ett tag hittade vi även hunden som tappat bort sig, fått en grankvist i pälsen, tuggat på ett ekollon och nu ser vinögt av förvirring. Om hon hittat någon svamp så lyckades hon dölja det väldigt väl. Nu ligger hon i min säng, tuggar på mitt nya paket näsdukar och sover räv när man närmar sig.

Lyckad svampskörd

Mindre lyckad svamphund