Sj, sj gamle vän

I staden här där mitt andra hem är, i Norrland, har det vart mycket snack om tågtrafik de senaste dagarna. Jag har följt det nerifrån Småland via kurren på nätet, msn och galna sms. Det sprängs i tunnlar som innebär förseningar och det körs över älgar som också innebär förseningar.

Själv kände jag mig relativt säker i Småland och bokade biljett hem för en resa under fredag förmiddag så jag skulle ha tid att efter ankomst strax efter 11:30 äta lunch, ha möte med min chef och avsluta hos sjukgymnasten innan jag for hem för att sedan vila mig och munnen.

Resan började med en stressad mamma vid klockan 7:40 då hon plötsligt fick för sig att det tar tjugo minuter att köra från vårt hus till stationen i byn. Storleken på byn är sådan att om man blinkar när man kör igenom missar man den. Med andra ord: det tar inga 20 minuter. Efter tio minuter hade vi packat ut alla mina väskor samt en hund i bilen, kört till stationen, lyckas spräcka axelremmen på min bokväska och göra en provisorisk men effektiv lagning, säga hej då till vovven och gå till perrongen. Med andra ord tio minuter innan tåget skulle gå klockan 8:00.

Genast rullade det fram på skylten (ja, i Hultet har vi fortfarande snurrande skyltar och inte digitalskyltar med tågtider) att tåget från Malmö inte tänkte anlända förrän 8:15. Vid 8:20 hade det fortfarande inte kommit och plötsligt susar X2000 förbi oss på perrongen. Det X2000 som jag ska ta en tågresa senare eftersom snabbtågen inte stannar hos oss. Därefter kommer dock vårt tåg puttrande och vi far iväg.

Jag hugger konduktören direkt vid start och frågar om X2000 väntar på oss. Han pustar och säger att det är för tidigt att säga. För tidigt? FÖR TIDIGT?! Det skulle lämna perrongen vid halv nio och vid fem i halv var det för tidigt att säga? Fem minuter senare förkunnas följande i högtalarna:
*knaster* Jaaaooo... Ni som ska med *skraaaap* X2000 mot Stockholm.... Jaaooo... Jag har pratat med mina överordnande... *knaaaaaster* och jaaao... De vill inte vänta. Ni får ta nästa tåg... *glapp*... Och detta beror på.... att vi kom försent iväg från Malmö... Och anledningen till det är.... jaaaoooo... Dålig planering. *over and out*

Så var det med det. Inget tåg och för dig som ska byta: pilutta dig, din dagsplan spricker. Vi stackars småbysinvånare fick ta vårt pick och pack och vandra till stationen för nya biljetter. Enligt mina nya biljetter blev det en timme väntan i Alvesta till 9:35 och sedan en timme och tjugo minuter i Norrköping till sisådär 12:30. Jag försökte göra en Lotten och smygsurfa på något trådlöst nät nånstans. Inte då. Här kom det enbart upp något man fick betala för. Det tog dessutom bort mitt egna förval samt bytte startsida, men inget surfande. På det hela bestämde sig en ovanligt cool 45-plusare att visa alla funktioner på sin mobiltelefon för en femtonårig finnig sak med bullrigt respektive skärande skratt. Med andra ord fick man sitta i ett stationshus med snus i taket, dator som inte ville surfa och lyssna på Här kommer sommaren med Balsam Boys.

Till min glädje fick jag åka i en tyst vagn. Till min sorg fick jag sitta vid plats med bord och gången. Snett framför mig satt ett brynäsfan *ryyyys* med ryckningar i benen och mitt emot satt en äldre man som var tvungen att ljuda allt han läste. Dessutom kunde jag inte smygläsa hos grannen eftersom hans litteratur var på kinesiska och det enda jag kan läsa på det språket är ordet målvakt. Min egen bokväska vågade jag ju inte öppna på grund av dess krassliga hälsa.

Bara fem minuter försenade ankom vi till Norrköping, och det spelade ju inte mig särskilt stor roll eftersom jag hade relativt gott om tid. Jag satte mig i lugn och ro helt ensam i en sidoväntsal. Anledningen till att jag var ensam fick jag höra när ett gäng tonårsbrudar kom in och skrek:
- Här stiiiiinker de jö piiiiiiissss!
Sedan vände de och gick ut. Tack min täppta näsa sa jag och filosoferade vidare. Tillslut fick jag ändå sällskap av två 100-kilos kvinnor som talade finska. När de satte sig i andra änden av min bänk nådde plötsligt fötterna inte längre ner till golvet. Efter ett par minuter vände en av dem sig till mig och sa med brytning att ursäkta, men fick hon störa, samtidigt som hon höll en tidning mot mig. Naiv som jag är tänkte jag "Aha, språkproblem. Hon behöver hjälp." Jag log, nickade och lutade mig dit.
- Vi tänkte bara om vi fick dela ut ett provnummer.
Mot mig slår ordet "VAKTTORNET"
- Nej tack, inte om du vill få den läst, sa jag känsligt nog.
Kvinnan ville inte riktigt ge sig och det hela slutade med att jag förkunnade att jag trodde inte på någon gud, hade försökt blivit övertalad av massa kompisar att försöka tro på något men ändå vägrat hämta ut barnens bibel som sexåring då jag redan i dessa år var väldigt principfast. Tanten vände sig bort igen.

Resterande delen av resan föll sig ganska smärtfritt utom när en relativt välklädd herre med ny mobil höll på att begå självmord när han ville kasta sig efter sina ölburkar som flytt ur hans väska och rullade mot spåret. Att han kastade sin datorväska fem meter upp i luften bekom honom dock föga.

Slutligen vaknade jag ur min halvslummer på tåget av att något kör ner ett solskydd i tågfönstret rakt i min skalle. Förvirrat såg jag upp och upptäckte att jag däremot inte såg ut. Då visste jag ju inte vart jag skulle hoppa av. Då tog batteriet i min MP3 slut och jag fick reda på att de visst ropar upp varje station i högtalarna innan varje stopp. Smart.

Istället för att hinna luncha och allt det hann jag innanför dörren, slängde väskan, högg cykelnyckeln, ut igen, upp på cykeln, till sjukgymnast som släppte mig redan efter en halvtimme med orden om att jag var dimmig, till chefen, möte möte, och äntligen hem. Vid 17:00 var jag väldigt sugen på lunch.

Dagens trevligaste inslag är ju dock att jag kommer bli ersatt för tågresan då jag blev så sen. För en fattig Ica kan det vara värt påhopp från Jehovas, pinnar i huvudet och ett rykte i Norrköping att det antagligen var jag som pissat i väntsalen då jag ju kunde stå ut med doften.