En nästanhimmel i choklad

Folk som känner mig vet att om man nämner ordet choklad i min närhet är risken stor att jag blir frånvarande och börjar dregla. Fick jag välja evigt liv utan choklad eller väldigt tidsbegränsat liv med choklad hade jag vart tvungen att överväga en längre tid.

Därför kan man utan att överdriva säga att jag var i min nästanhimmel igår. Att den enbart får ordet nästan var alla människor som precis som jag verkade hagalna efter choklad och vägrade låta någon annan komma emellan dem och chokladen.

Denna helgen har nämligen Nordiska museet anordnat årets chokladfestival och jag kunde knappt sova under natten innan. Ungefär som en fyraåring natten innan julafton. Emily och jag kom efter några smärre felkörningar rakt fram till museet och hittade efter mina stöttande repliker som "Kör runt fort som fan" faktiskt en riktigt bra parkeringsplats. Eftersom vi inte skulle avlida i chokladfrossa väl inne grundade vi dagen med varsin rejäl räkmacka.

Sedan kom dagens lilla minustecken. Det var nämligen inte bara termometern som visade minus. Det var en kö fram till ingången som var på sisådär 200 meter. Framför mig såg jag min debut på Gekås för lite drygt tio år sedan då mor och bror köade i fyra timmar, medan jag, Åsa och Lotta smet före i kön och behövde "bara" köa två. Mellan ett gäng tyskar och ett gäng engelskmän ställde sig jag och Emily och började huttra. Dock var mina hemska tankar inte besannade då vi enbart behövde köa sisådär 10 minuter innan vi släpptes in.

Så här lååååång var kön

Därefter säger jag två saker: människor (80% kvinnor på ett ungefär) och choklad. I början gick det aningen segt. Vi försökte armbåga oss framåt men hindrades av priser, något överviktiga damer och brist på provsmakning och undrade vad vi egentligen gett oss in på. Dock fann vi snabbt en mycket bra taktik. De stånd där människorna lämnade sin plats frenetiskt tuggande armbågade vi oss in. Där fanns med 100% säkerhet provsmakning. Överallt låg det praliner med skumma smaker och i skumma färger. Lakritschoklad, chilichoklad, limechoklad, blåbärschoklad och whiskeychoklad. För att inte tala om all choklad med kakaohalt över det normala. Det både drogs ihop i munnen och började damma.

Ändå trivdes jag bra i min nästanhimmel. Vid en period byttes det snarare till lite sydligare regioner då vi hittade ett chokladstånd där pralinerna faktiskt bara kostade fem kronor styck. Det var som underklädesavdeliningen i Ullared. Alla slogs och armbågades för att komma fram, och Ica som avskyr sådant började sakta svettas i sin höstjacka som dessutom inte är menad för inomhusbruk. Väl framme vid bordet fick tjejen som sålde skrika högt åt folk att sluta trängas eftersom hennes bord höll på att välta. Man skulle kunna tro att sveriges alla pms-människor med chokladbegär befann sig på samma ställe. Och en kille med en träningsväska modell jätte på ryggen. Han tog upp plats för tre människor och knockade mig två gånger när han vred sig för att hitta sina kompisar. Chokladen kunde dock tillslut inhandlas.

De färgglada kreationerna kostade 30:- styck

Relativt fort var både jag och Emily panka och då satte det smålänska sinnet in. Vi gick från ställe till ställe enbart för att äta. Köpa hade vi ju ändå inte råd med. Efter två timmar i nästanhimlen vankade båda smålänningarna ut med varsin hand på magen och lovade varandra att köra riktigt försiktigt hem för att inga olyckor skulle ske samt att lunch denna dag var något väldigt onödigt.

Mitt drömscenario: ett samhälle i choklad