Mina underbara änglar

Får man vara stolt över saker som man egentligen inte har någon som helst inverkan på? Jag kan förstå päron som är stolta när deras barn ritar en underbar teckning, vinner en tävling eller liknande. Det är ju liksom okej eftersom de ju skapat sina barn. Tränare kan vara stolta över sina adepter. De har ju lärt upp dem. Man kan vara stolt över sina vänner och folk i ens närhet. Man har ju del i deras liv.

I detta tillfälle är jag stolt som en tupp. Inte för att båda våra lag spöade Örebro i dagens matcher. Inte för att jag själv klev över en sju meter hög tröskel i fredags. Inte för att vännerna dök upp och var underbar publik under hemmamatchen. Jag är stolt så jag håller på att spricka över Änglarna/Blåtvitt/Ifk.

Sedan slutat av 1980-talet har mitt hjärta dunkat för detta underbara fotbollslag. När de en gång besökte Hultet i Småland hängde jag med de stora grabbarna ute på planen efter slutsignal. Jag pratade med Ravelli i tv, och jag var arg som ett bi när killkompisarna kunde knalla in i Ifks omklädningsrum och få vimplar av dem, men jag som tjej fick vänta utanför. Där fanns ju med spelare att prata med och ta autograf av, men det var ju inte samma sak. Dagen i ära hade jag köpt en nya skriva-på-tyg-penna som varje spelare fick använda för att skriva på min vita t-shirt som jag målat på utan att fråga mamma. Jag använde hundens vattenskål som mall för att få en rund yta på tröjan till fotbollsbilden minns jag.

Sedan kom ju perioden då Änglarna vann och vann och sedan faktiskt gick långt i Champions Leuge. Jag och pappa satt bänkade under varje match och det var stenhårda förhandlingar med förnuftiga mor om att få stanna uppe så sent. Lycklig satt jag där med min Ifk-mössa och halsduk. För att riktigt öka effekten av mitt hejande tog jag en blå flugsmälla och skrev IFK på den med idominsalva. All salva har fortfarande inte gått bort, men flugorna som mosas får ju mjuk hud i alla fall.

Jag knallade runt på skolgården i min loja mössa och skrev mail till Ravelli när det kom till att skriva artiklar och specialarbeten om fotbollen. Fortfarande har jag inte lagt undan halsduken. Den måste vara kvar och jag bär den med högt huvud (vilket inte är riktigt sant, eftersom mitt huvud ofta är ganska lågt med tanke på temperaturen ute då man bär halsduk. Då gömmer jag mun och näsa under min duk och smygsjunger från MP3:n).

Nu har det ändå hänt igen. Sist det hände var 1996. Men nu har IFK äntligen tagit SM-guld i fotboll. Jag är så glad så glad. Jag visslar för mig själv, myser och gläds. Det gör inte ens något att det är söndag. Änglarna har höjt mig mot skyn med sin bravad. Och jag är stolt som en pinsam curlingförälder. Trots att jag inte har ett skit med deras vinst att göra. Men jag försöker intala mig att jag visst har det. Visste de bara om min existens skulle de dyrka mig och vinna alla matcher för min skull... eller?