30 fruktansvärda minuter

Idag har jag upplevt de värsta 30 minuterna i mitt liv. Eller, nu överdrev jag nog lite, men topp-10 kommer minutuschlingarna åtminstone in på.

Efter jobbet skulle jag ta min(Johannas) fina cykel och cykla bort till Cissi som skulle bjuda på lunch. Cykeln är fin men har en ganska kass pakethållare. Detta i kombination med att Icas väska var ovanligt tung( Helénes fel eftersom jag lånat böcker åt henne) var inte att föredra. På med väskan på pakethållaren och därefter i väg. Efter ca två minuters cyklande upptäcker jag att pakethållaren är tom.

Ni kan ju tänka er den ångest som genast hotar att slå hjulen från cykeln och graciöst lägga dig ner i närmsta vattenpöl. I väskan ligger plånbok med ALLA kort, mobil med ALLA nummer, kalender med ALLA inplanerade saker och bibbloböcker som man i och för sig både kan ha och mista, men får betala en skön summa för om man tappar bort.

Raskt och utan tänka mig för gjorde jag en u-sväng mitt ute i bilvägen (tack bilisterna som valde att inte köra där just då) och trampade som en tok tillbaka samma väg. Jag blängde åt alla håll och kanter, men ingen väska. Väl framme vid bibblo igen slängde jag cykeln, sprang in och frågade om nån kommit och lämnat en väska. Så var inte fallet. Sprang vidare till informationen med samma fråga. Fick samma svar. Slutligen tog jag trapporna högst upp i grannhuset för att kanske kanske hade nån bemödat sig att ta hissen upp dit för att lämna nåt, men icke.

Ut igen och upp på cykeln. Varenda tonåring som passerade stirrade jag ilsket på just i fall att de hade snott en väska från min cykel. För att inte vara diskriminerande stirrade jag lika ilsket på alla tanter med rullväskor. Det hjälpte dock inte en gnutta. Ingen tonåring brast i gråt och tog fram väskan ur sin jacka och ingen tant fick nåt skyldigt i blicken och lämnade springande sin rullväska.

Med väldigt tungt hjärta sprang jag tillbaka till bibblo och vrålade lite lätt hysteriskt om det fortfarande inte hade kommit in någon vänlig själ med en väska i näven. Jo, drömma kan man ju. Så personalen började genast delge mig sina råd (Ja, även detta en smärre katastrof. Tänk dig ett gäng bibblotanter i kofta och birkenstocks som alla försöker överröstan varandra om att deras idé huruvida jag ska besöka polisen, ut och leta mera, ringa vägverket och spärra mitt körkort och så vidare är den bästa). Tillslut enas dem att polisen måste spärra mina kort. Vem har nummer till polisen? Så vi sätter help desken på uppgiften att leta fram polisens nummer. Under tiden beslutar jag mig att gå en sista sväng till informationen. Mest för att jag inte klarar att stå still.

I hörnet på disken till informationen står en liten man i beige fleectröja. I handen håller han en svart väska och väldigt försynt plockar han upp ett gäng böcker med en gummisnodd runt och ett lånekort fäst på. Givetvis känner jag genast igen både väska och böcker. Jag springer fram och piper: Är det dududu som hi-hick-hittat min väska?
- Åh, är det din?
Mannen ser lika lycklig ut som att jag var påven, om man nu blir lycklig av det.
- Var hittade du den?
- Jo, du förstår. Det var så konstigt.

Och ja, konstigt var det. Mannen hade vart ute och kört sin bil på tvärgatan till skolan. Plötsligt svänger en svart BMW ut från vägkanten framför honom och han ser då min väska ligga där på gatan. Givetvis drar han slutsatsen att personen i bilen tappat ut den på något sätt. Som i värsta biljakten hoppar han ut, hugger väskan, hoppar in igen och sätter gasen i botten efter BMW:n. Ända borta vid stans köpcenter får han stopp på honom (det är en bit att raca vill jag lova). Men, väskan tillhörde ju inte mannen i bilen. Han funderar på om det kunde vart hans frus som han precis släppt av, men efter en titt i väskan kom han fram till att så inte var fallet. Då fick båda syn på lånekortet och drog slutsatsen att jag ju då måste vara student på högskolan. Mannen studsar in i bilen igen och åker till skolan för att gå in med väskan till informationen och söka efter mig via mitt kort. Där kom jag in i bilden.

Jag kramar honom och säger att jag vet inte hur jag ska återgälda det, men han sa att gör man nåt bra får man ju tillbaka det på något annat sätt. Jag höll ju givetvis med. I mitt sinne tänkte jag ge honom lite hittelön iaf men utan att titta efter vet jag att det ligger två femtioöringar och en död bananfluga i min plånbok och det kändes ju inte riktigt rätt. Istället sa jag att om det fanns något han behövde på biblioteket som kopior, böcker eller liknande skulle jag hjälpa honom med det. Jo, han hade ju tänkt åka till stället längre bort i stan och kopiera.

- Det kommer inte på fråga, menade jag och drog tag i hans ärm, ledde in honom på bibblo och kopierade ETT papper till honom. Han behövde bara två kopior av det, men fick tre bara för att. Så lite fick jag återgälda honom ändå. Även om det inte är på långa vägar tillräckligt. Tänk ändå vilket besvär han gick igenom för min skull. Sån person som man kallar vardagshjälte helt klart.

Det mest ironiska med det hela är att de tänkte identifiera mig med lånekortet som satt runt böckerna. Grejen med det är att det inte var mitt kort utan det som jag skapat idag åt Heléne så de hade fått upp henne på skärmen när de scannat kortet och ringt henne. Hon hade ju inte förstått någonting eftersom jag inte kunnat ringa och skrika att min väska var borta eftersom mobilen låg ju i den försvunna väskan och därmed hennes nummer.

Halvvägs till Cissi kom jag på att jag inte hade några vantar utan att de var glömda på infodisken och när jag skulle hem sen kom jag på att mina regnbyxor fortfarande hängde på en krok i bibblo. Nåja.