Filmupplevelser på gott och ont

Precis som många andra har jag drabbats av en form av avstängd hjärna i allt mörker och regn och kan sådeles inte komma på något att blogga om. Då borde man kanske inte blogga, men eftersom jag slängt ut vår nying på jobbet med en bokvagn och det verkar ta lite tid kan jag inte gå och ringa mina frilansjobb under tiden. Någon måste vakta disken. Denna någon blir jag och då bloggar jag helt enkelt. Jag snodde därför Lottens idé om film och filmbloggande. Dock begränsar jag mig till filmer jag sett på bio. Annars blir det på tok för svårt eftersom jag är filmnörd och av principskäl inte sållar ut mina älsklingar.

Min första filmupplevelse
Hm, jo, jag har ju minne som en häst, det har jag, men vilken av filmerna som var först har jag svårt att hålla i sär. Ett av mina första biominnen var dock Resan till Melonia, en tecknad film från 1989 som bygger på Shakespeares Stormen. Just sättet den teckandes på minns jag att jag tyckte var lite läskigt, men charmig. Typ som Dunderklumpen och Karl-Bertil. Jag och min bror gick och såg bion på sportlovet. Eller, ja, hans sportlov. Jag hade ju inte börjat skolan ännu. En stark upplevelse är även Lucky Luke. Dock är det nog enbart på grund av att jag och bror envisades med att sitta längst fram en gång trots att mamma avrådde och ännu en gång faktiskt hade rätt. Det jag minns av filmen var att en unge hade kräkts i sätet bredvid, det satt fast tuggummi under min stol, jag hade nackspärr två dagar efter och Jolly Jumper kunde vara läskigt stor när han kom så nära.

Min största filmupplevelse
Jag kan inte nöja mig med en. Det är ju som att ha en chokladask framför sig, vara sugen och bara få ta en bit. Hemska tanke. Att sitta i en biosalong i Sydney på premiären av Sagan om ringen var faktiskt ganska maffigt.

Sedan måste jag, precis som Heléne, säga Mannen som kunde tala med hästar. Jag och Annapanna hade förberett det biobesöket hur länge som helst och drog med våra respektive dit. Antagligen var det bara jag som tyckte att filmen var bra, Anna somnade har jag för mig, men det var vår första dubbeldejt och första bion med stora kärleken (eller ja, dåvarande stora kärleken i alla fall).

Tyvärr måste jag sedan även säga Titanic. Den var en skitstor upplevelse då. Hela den lilla salongen i Hultet var fullpackad varje föreställning och alla fick inte ens komma in (Ja, hos oss har vi inga platsnumreringar vid bio utan det gäller att komma tidigt och stå längst fram i kön. Otroligt jobbigt för en som kommer från en familj som har heliga middagstider som inkräktar på viktig kötid.). Det var också den enda film som jag minns att jag snyftade väldigt högt till fast det fanns människor omkring mig och sedan satt och stortjöt i en timme efter hemkomst över hur tragiskt det var när Leo dalade ner i det mörka vattnet.

Just det ja, fucking Åmål var med stor. Jag hade aldrig i hela mitt liv känt igen mig så mycket i en film som då. Nu har jag svårt att se detta, men då tyckte jag det var helt otroligt hur någon kunde vara så träffsäker.

Och givetvis var det ju stort att Simpsons ens gjordes som film. Och verkligen på tiden.

Min sämsta filmupplevelse
Ja, en del stolpskott har man ju åkt på trots att jag inte är mycket av en biomänniska och därför inte befunnit mig i salongen så ofta. Dock var jag och Åsa mycket på bio en period i Australien. Där hade vi en gång en balkong att sitta på vilket ju kändes coolt. Filmen var dock så dålig att jag inte ens minns vad den hette. Det jag minns är att vi satt och messade hem till Sverige på våra hopplöst omoderna mobiler. I Australien såg vi även Monsters Ball. Helt suverän film. I 20 minuter. Sedan dör dregelobjektet nummer ett, Heath Ledger, och resten av filmen är mest tårar och sex och ibland även samtidigt. Den har säkert ett enormt djup med tanke på alla priser den fick, men som backpacker med mest öl i magen och nudlar i benen var man inte mottaglig för djuphet.

Resten av dåliga filmupplevelser har jag nog förträngt. Det är mycket praktiskt eftersom då får jag ju plats med så många fler av det bra slaget.