Saturday, January 12, 2008

Filmupplevelser på gott och ont

Precis som många andra har jag drabbats av en form av avstängd hjärna i allt mörker och regn och kan sådeles inte komma på något att blogga om. Då borde man kanske inte blogga, men eftersom jag slängt ut vår nying på jobbet med en bokvagn och det verkar ta lite tid kan jag inte gå och ringa mina frilansjobb under tiden. Någon måste vakta disken. Denna någon blir jag och då bloggar jag helt enkelt. Jag snodde därför Lottens idé om film och filmbloggande. Dock begränsar jag mig till filmer jag sett på bio. Annars blir det på tok för svårt eftersom jag är filmnörd och av principskäl inte sållar ut mina älsklingar.

Min första filmupplevelse
Hm, jo, jag har ju minne som en häst, det har jag, men vilken av filmerna som var först har jag svårt att hålla i sär. Ett av mina första biominnen var dock Resan till Melonia, en tecknad film från 1989 som bygger på Shakespeares Stormen. Just sättet den teckandes på minns jag att jag tyckte var lite läskigt, men charmig. Typ som Dunderklumpen och Karl-Bertil. Jag och min bror gick och såg bion på sportlovet. Eller, ja, hans sportlov. Jag hade ju inte börjat skolan ännu. En stark upplevelse är även Lucky Luke. Dock är det nog enbart på grund av att jag och bror envisades med att sitta längst fram en gång trots att mamma avrådde och ännu en gång faktiskt hade rätt. Det jag minns av filmen var att en unge hade kräkts i sätet bredvid, det satt fast tuggummi under min stol, jag hade nackspärr två dagar efter och Jolly Jumper kunde vara läskigt stor när han kom så nära.

Min största filmupplevelse
Jag kan inte nöja mig med en. Det är ju som att ha en chokladask framför sig, vara sugen och bara få ta en bit. Hemska tanke. Att sitta i en biosalong i Sydney på premiären av Sagan om ringen var faktiskt ganska maffigt.

Sedan måste jag, precis som Heléne, säga Mannen som kunde tala med hästar. Jag och Annapanna hade förberett det biobesöket hur länge som helst och drog med våra respektive dit. Antagligen var det bara jag som tyckte att filmen var bra, Anna somnade har jag för mig, men det var vår första dubbeldejt och första bion med stora kärleken (eller ja, dåvarande stora kärleken i alla fall).

Tyvärr måste jag sedan även säga Titanic. Den var en skitstor upplevelse då. Hela den lilla salongen i Hultet var fullpackad varje föreställning och alla fick inte ens komma in (Ja, hos oss har vi inga platsnumreringar vid bio utan det gäller att komma tidigt och stå längst fram i kön. Otroligt jobbigt för en som kommer från en familj som har heliga middagstider som inkräktar på viktig kötid.). Det var också den enda film som jag minns att jag snyftade väldigt högt till fast det fanns människor omkring mig och sedan satt och stortjöt i en timme efter hemkomst över hur tragiskt det var när Leo dalade ner i det mörka vattnet.

Just det ja, fucking Åmål var med stor. Jag hade aldrig i hela mitt liv känt igen mig så mycket i en film som då. Nu har jag svårt att se detta, men då tyckte jag det var helt otroligt hur någon kunde vara så träffsäker.

Och givetvis var det ju stort att Simpsons ens gjordes som film. Och verkligen på tiden.

Min sämsta filmupplevelse
Ja, en del stolpskott har man ju åkt på trots att jag inte är mycket av en biomänniska och därför inte befunnit mig i salongen så ofta. Dock var jag och Åsa mycket på bio en period i Australien. Där hade vi en gång en balkong att sitta på vilket ju kändes coolt. Filmen var dock så dålig att jag inte ens minns vad den hette. Det jag minns är att vi satt och messade hem till Sverige på våra hopplöst omoderna mobiler. I Australien såg vi även Monsters Ball. Helt suverän film. I 20 minuter. Sedan dör dregelobjektet nummer ett, Heath Ledger, och resten av filmen är mest tårar och sex och ibland även samtidigt. Den har säkert ett enormt djup med tanke på alla priser den fick, men som backpacker med mest öl i magen och nudlar i benen var man inte mottaglig för djuphet.

Resten av dåliga filmupplevelser har jag nog förträngt. Det är mycket praktiskt eftersom då får jag ju plats med så många fler av det bra slaget.

13 Comments:

Blogger Heléne said...

Du är gammal. Dubbeldejt fanns inte i mitt vokabulär när jag såg Mannen som kunde tala med hästar.

Fucking Åmål var en helt underbar film tyckte jag också. Kanske mest för att jag träffade huvudrollsinnehavaren ett antal gånger och för att de nämnde Mariefred i filmen.

12:38 PM  
Blogger Ica said...

Äsch heller. Det är väl inte min ålder som rår för att ni inte gjorde som vi och hånglade på era mellanstadiediscon. och jag hade faktiskt en trippeldejt när jag var elva :P

12:41 PM  
Blogger Heléne said...

Jag hade förvisso chans på två killar då, Tobias och Sebastian. Och Hampus, i hemlighet. Hånglade gjorde vi däremot inte, men pussande i lektornet på skolgården var det gott om. Men det har ju inget med film att göra.

1:52 PM  
Blogger Jessika said...

Asså, Titanic...
I rest my case...

1:59 PM  
Blogger Ica said...

heléne- näe, inte särskilt mycket med film att göra. Det där med att vara ihop med flera har jag aldrig fattat. Det fenomenet fanns inte åt oss.

jessika- nu skulle det mycket till om jag skulle se den.

3:46 PM  
Anonymous Erik said...

Hej Ica

Hittade den här tjänsten och tänkte på dig. Kolla och se om det är något som du tror passar?!

http://ohrlings.easycruit.com/vacancy/146650/5902?iso=se

Lycka till.
Hoppas vi ses snart. Kram Erik

4:03 PM  
Blogger Lotten said...

Fastän jag är gammal som en dinosaurie måste jag hålla med om Titanic som en stor filmupplevelse. Jag är mycket lite för kärleksfilmer, men att se Titanic på riktigt, filmad under djupet var enooooooooooormt. Och när Kate i sin vackra men blöta klänning hesropar "help ... help ... heeelp ...". Åh. Sdan stjäl hon en vissla och nästan allt blir bra igen.

6:10 PM  
Blogger Jessika said...

Och det är snudd på minusgrader i vattnet och de är passionerat förälskade i ett badkar med vattnet upp till midjan... jo jo...

6:37 PM  
Blogger Ica said...

erik- tack, du är en sötnos.

lotten- ja, jag fattar inte vad det var... men visslan var ju en skänk från ovan.

jessika- du låter ju som jag nu.

11:21 PM  
Blogger Åsa said...

Jag är relativt säker på att det var Resident Evil vi såg den där gången.. Vi gick ut ur salongen gäspande och alla tonårspojkar kom ut helt fascinerade pratandes om hur likt det var dataspelet..

3:32 PM  
Blogger Ica said...

Åsa- nej nej, den minns jag. Det var i Brisbane. Detta var dagtid nånstans. Sydney tror jag... Ett drama

5:12 PM  
Blogger Åsa said...

Ohh!! Jag vet. Vad hette den nu... Just det! In the bedroom! Huuuu.

5:04 PM  
Blogger Ica said...

Jaaa! Där satt den!

5:48 PM  

Post a Comment

<< Home