Arma arm

Jag och min nerv i min högra axel har ganska intressanta diskussioner. Av någon anledning känner han sig åtsidosatt, eller bokstavligt talat i kläm, så där befinner han sig nu. Jag finner hans attityd helt obefogad. Men nu är det så. Därför har jag sedan i söndags eftermiddag inte kunnat lyfta armen över huvudhöjd ordentligt. Det å sin sida är förödande om man är volleybollspelare. Den vanliga kollektiva mobbningen i sann anda menar ju att det gör ingen skillnad i mitt spel, men jag kan kontra med att det brukar i alla fall inte göra så förbenat ont att vara krokarmad.

Därför gör det även ganska ont att blogga. Detta är nu ingen ursäkt för min brist på inlägg senaste tiden, men om jag säger att det är svårt att röra om i morgongröten och att få upp korken på cola light-flaskan kanske ni förstår lite vilket dilemma jag sitter i.

Men, som vanligt sätter jag hårt mot hårt och är nerven inte snäll mot mig är jag inte snäll tillbaka. Så därför bjöd jag helt passande in Sandra på kanelbullebakning under gårdagen. Vi bestämde att göra en dubbel sats så vi fick många bullar. Och vi har ingen bakmaskin eller sån där assistent. Därför höll Sandra i bunken och jag vevade runt som en tok med en svag vänsterarm och en ostyrslig högerarm. Nej, det kanske inte var ett så smart drag, men tro mig, ni behöver inte säga det. Det har nämligen axeln gjort under hela dagen idag. Så under morgondagen får jag väl hämnas igen. Kanske försöka mig på...armhävningar!

Efter bakningen kom vi fram till att det där med att en överdos av socker ska ge en energi som en jojo bara var en myt. Vi låg allmänt pästa i soffan med bullmagar. Men för två blondiner, en av dem med tankar på hur goda mormors bullar var, och den andra med konstiga armar och huvudet i det blå blev resultatet ändå inte så pjåkigt.

"Jag tänker mig som en jättestor bulle... som man kan gå in i... och så hör man fågelsång... och sen blir det bara svart... eller jag vet inte."
"Jag tycker inte han ska ha nån bulle. Jag tycker han ska ha ett straff."