Bloggtorka

Jag blir lika förvånad varje gång folk antyder att jag inte uppdaterat bloggen på länge. Det är ju visst en hel drös som läser här. Och varje gång någon säger så känner jag ett litet stick i magen att nu måste jag verkligen ta mig i kragen. Sen efter det kommer principIca: Man ska inte uppdatera bloggen om man inte har något att skriva om. Det har alltid vart min regel. Men å andra sidan blir de egna kraven högre för varje bloggfri dag som går att nästa inlägg måste bli super och jag måste ha något riktigt intressant att skriva om. Sorry Lorry, men det kommer inte inträffa idag, för ingen revolutionerande har ännu inträffat. Dock finns det ju mängder av saker man kan ta upp: rättegången mot Tito, Amerikas presidentval, den nya serien som är ett plagiat av Bonde söker fru, men utspelar sig i Norrland (där förlorade ni en av killarnas drömkvinna. Jag bosätter mig ICKE i Norrland), eller varför inte hur jag fortfarande blir så kollektivt mobbad på volleybollträningarna att jag snart kommer skicka en dyr terapiräkning till klubben.

Annars har jag funderat på en annan sak: Den fina lilla tidningen jag jobbar på nu har ju som alla andra blaskor en webbplats. Där kan man kommentera samtliga artiklar. Det är bland det roligaste jag gör om dagarna att gå dit och läsa kommentarerna. Dels att alla människor i den här stan skulle göra så mycket bättre ifrån sig i alla avseenden om de själva fick agera polis, åklagare och bödel. Sedan är det fruktansvärt underhållande att se människor försöka ordbajsa vackra ord men sedan inte kan stava till parallell eller skriva ihop ord som polisbil och ungdomsvåld.

Senaste veckan har stan haft tre rån. Samtliga här ute där jag bosatt mig. Vi har haft bankrån på vår förortsbank, Lidl har blivit invaderat och igår rånades ett litet livs. Hade stans befolkning fått råda och jobba i stan hade detta aldrig inträffat. Det är roligt. Nåväl. Var själva hetsen i dessa handlingar ligger är inte att folk faktiskt rånar banker och butiker utan att poliserna inte haffar brottslingarna. Är det bara jag eller är det en felfokusering? Polisen får utstå så mycket skit i dessa kommentarer att om jag hade blivit polis och tagit saker personligt hade jag vart självmordsbenägen för länge sen. Ändå är det ingen som skyller på de rackarns människorna som faktiskt använde sig av skjutvapen och en hammare för att hota personalen till psykiska problem. Nej, det är också polisens fel.

Jag är ingen vän av polisen, sorry, utan jag är rädd för dem. Fråga mig inte varför, det bara är så, och till och med jag tycker synd om farbror Blå nu. För att inte tala om den stackars nya lilla snubben som satt i växeln och tog emot larmet från banken. Han råkade ju skicka iväg polisen till fel bank. Därför hade ju rånarna hunnit springa iväg från den rätta banken. Den snubben hoppas jag verkligen inte presenterade sig med namn vid uppringandet.

På detta har med befolkningen kommit fram till att Tito är oskyldig, att om föräldrarna kunde hålla i sina ungar skulle skolorna inte brinna upp, och att om man utrotade kamphundar skulle inga bli bitna. Varför inte låta lokaltidningsläsare bli regering en vecka per år?

Eller så skaffar jag helt enkelt ett liv så jag kan ha något vettigt att blogga om.