Livet är ett lotteri, ibland drar man en nit

Vad som från början var en anstormning av folk på våra träningar efter att vi bestämt att inte ta in nya människor i laget har nu blivit precis som vanligt: manfall. För att kunna ha en vettig träning med utmaning och riktiga spelövningar är det ganska bra om man är runt två hela lag, med andra ord tolv personer. Runt 10 är acceptabelt. Numera är vi i genomsnitt fem till åtta personer på träningarna om vi inte släpar upp någon stackars nybörjarungdom.

Vi såkallade stammisar satt med vår tränare och hade ett smärre krismöte om vår nuvarande situation under föregående träning. För att vi ska kunna gå upp en division och verkligen satsa behöver vi ju kanske lite bättre närvaro och möjligtvis en smula mer diciplin. Undertecknad ska dock inte framställa sig själv i bra dager vad gäller diciplin dock då hon alltid får blodsockerfall under träningens sista halvtimme och mest tycker om att störa folk och sucka vid detta tillfälle.

Tillbaka till närvaron då. Vår tränare menade på att det var dig-dig-dig(ja, ni fattar grejen, vi som var där) som han räknade med. Vi var vid detta tillfälle hela sju personer. Resterande människor som dyker upp på träningen är bonus. Det lät ju lite hårt att vi som alltid befinner oss där aldrig fick känna på att få vara bonus tyckte jag och sa sådeles:
- Men, ska vi inte räkna allas närvaro som bonus ändå?
Coach ser lite sorgsen ut på ögonen, kliver fram till mig och lägger handen på min axel.
- Ja, Ica, och sen finns det ju dem som vi räknar som nitlotter.