Var bor jag egentligen?

Jag är för bedrövlig på att uppdatera min stackars blogg just nu. Min enda ursäkt är att min icke-air-condition-utrustade postbil gör att min hjärna och även resten av kroppen numera är kokt och därmed inte fungerar som det ska(ett utmärkt bevis som inte syns är att jag hittills i detta inlägg reparerat fem(okej, sex) felstavningar och fyra formuleringsfel. Det går bara inte ihop.)

Annars finns det ju en massa att blogga om som brevbärare på landet. Många små tanter sticker in huvudet och frågar om det inte är varmt därinne och en egenföretagare ville sälja på mig en fläkt och två bläckpennor. De två senare vet jag inte varför. Vid det laget var jag redan överkokad. Mina stackars kunder på rundan får stå ut med mycket när det är värmebölja. De två gator jag har som båda innehåller herrnamn kan jag av någon anledning inte hålla isär. Ständigt får de varandras post och en extremt ursäktande Ica skyller på icke-existerande sommarvikarier som hemma på posten sorterar deras post fel. På detta lovar jag dessutom kunder som förväntansfullt står vid lådan och väntar att idag har jag minsann paket med mig till dem för att efter ha vänt upp och ner på hela bilen kommer på att deras paket står fint kvar i sina kammfack tre mil därifrån. Tack och lov har jag relativt toleranta kunder.

Sedan värmen drabbade landet har jag lyckats bli jagad av sisådär 12 hundar, legat halvnäck på golvet för att kyla ner mig, blivit jagad av polisen, fastnat med postbilen INNE i en kohage, haft chickenrace med chefen inne i terminalen, stulit bananer av åkeriet, bränt näsan, gått vilse, ridit en galen häst och hör och hämpna: badat!

Jag är en badkruka. Jag vet. Vid unga år bodde jag i vatten. Min kära fader sa alltid att jag fick brunbrända fötter men såg fortfarande ut som ett lik i fejan. Fötterna var nämligen mer över vattenytan än huvudet. Det är ingen överdrift. Någonstans förändrades detta och nu badar jag i princip aldrig. Vatten är ju blött och framför allt kallt. Jag kan stå ut med att gå ner till midjan ungefär när hunden ska bada i vår stilla, bruna sjö hemma i Småland. Där är det ingen cirkulation på vattnet och sådeles ganska varmt. Dessutom går inte hunden längre ut än jag är så man får offra sig. Här i norrland badar jag dock aldrig. Här är vattnet svinkallt. Nu kan jag dock briljera med att ha badat tre gånger på tre dagar. Eller ja, jag har doppat mig i alla fall. Det tycker jag är värt flera applåder och en och annan chokladkaka för att lugna upptraumatiserade nerver.

Polisjakten kanske jag kan blogga om när sisådär tio år gått och allt är preskiberat. Vem vet vilka nyfikna farbror blå som läser här. Va? Nej, jag är inte alls paranoid! Min hjärna har bara kokat över en smula.