Monday, August 04, 2008

Vilket hästjobb!

Som brevbärare får man vara väldigt flexibel i sitt arbete. Personligen gillar jag det skarpt. Ibland får man läsa småstiliga instruktioner för gamlingar med lite trötta ögon. Ibland får man agera chokladätande sällskap åt den som vill snacka skit. Ibland får man vara bilmekaniker. Ibland får man vara "fin utsikt" åt vissa företagare. Ja, ni fattar grejen.

Idag satt jag lugnt och fint och körde i min fina Albert-bil och pratade med kollegan i mobilen. Jag var inne på min första tur i skogen och hade med det kommit nästan halvvägs på min runda. Dagen i ära var jag dessutom snorigt sen eftersom jag försökte hjälpa en ordinarie som idag gjorde sin första dag efter semestern och inte hade lätt för att kamma sin post. Ungefär en timme senare än vanligt kom jag ut. Och senare skulle jag bli:
- Eh, Lina, jag får nog ringa upp dig. Det står en häst mitt i vägen.

Det var vad jag sa innan jag slängde iväg mobilen och drog i handbromsen och hoppade ur bilen. Där stod mycket riktigt en häst. Vid sidan av vägen, i hagen, sprang en annan häst fram och tillbaka som en guttaperkaboll och verkade synnerligen missnöjd med situationen. Stilla och lugnt betraktade jag det trasiga elstängslet och bad pållen i hagen att vara så vänlig att stanna där. En häst räckte gott och väl, särskilt med tanke på att inte en människa var inom synhåll. Snällt pratade med den vägstående pållen knallade jag lungt fram och tog tag i honom och gav lite snälla klappar och förklarade att vi skulle gå hem honom, åtminstone till dit jag trodde var hem.

Detta ville dock inte pållen. Alla som har haft med hästar att göra vet ju att om du drar på ena hållet drar hästen med största sannolikhet åt andra. Så även detta lilla djur. Eftersom jag inte ville bli av med hästen slutade jag dra och gick igenom hjärnan i jakt på en lösning. Om det varit tidigare om åren då vi använde buntremmar till posten kunde jag använt mig av ett sådant och låtit det agera grimmskaft. Nu hade jag dock bara reklam, en ryggsäck och en flaska vatten i bilen och inget kändes vidare hjälpsamt. Istället försökte jag muta hästuschlingen: jag släppte honom och ryckte tag i sju kilo gräs. Då ville plötsligt inte hästen stanna där jag var utan knallade bort längs vägen. Ica som både är rädd för kommande bilar, alla ormar som brukar ligga där och att förlora pållen ur sikte studsar hjälplöst efter. Det krävdes många fina ord, lockrop och smicker för att slutligen få stopp på kusen och åter ha honom i ett fast grepp i manen.

Nu återstod dock ett problem: vad göra nu? Dra med honom hem gick inte, så långt hade jag ju testat. Snubben var ungefär 145-150 cm i manken så jag antog att jag skulle se dum ut, men antagligen skulle han orka min vikt om jag studsade upp. Dock hindrade grejen att jag inte hade varken sadel eller träns, att hästen var oskodd och att jag faktiskt inte hade en aning om huruvida hästen var inriden eller inte mig från att hoppa upp och försöka rida tillbaka honom. Med andra ord stod jag mitt i skogen med en häst i näven och en postbil på tomgång 100 meter bort och hade inte en aning om vad jag skulle göra. Lite förstrött ropade jag "Hallå?" ett par gånger men utan resultat.

Efter ett par minuter får jag en snilleblixt och halar upp mobilen och ringer 118118 och ber att bli kopplad till gården dit hästen troligtvis hör. Dock kunde jag bara gårdsnamnet och personnamnet om jag fick det uppläst. Otroligt vad okreativa folk är på att döpa sina gårdar då jag fick ungefär 10 olika människor att välja på. Tack och lov kom jag på namnet när jag fick höra det och skrek nästan till killen i luren att koppla mig dit.
- Ja, hallå?
- Hej, det här är er lantbrevbärare. Är ni hemma?
- Ehhh... nej, hurså?
- Jag står här mitt i skogen med er häst i ena handen och er post i andra(vilket inte var riktigt sant, men så sa jag av någon anledning.).
- Oj då. Men min fru är på väg hem. Hon kommer nog om en halvtimme.
-???

Tillslut kom mannen i fråga i alla fall på att sonen i huset var hemma. Jag bad då honom riktigt behärskat att ringa upp honom och åtminstone be honom att komma ut med en grimma till hästen, och kanske för att plocka in den andra pållen i hagen som nu tjöt öronbedövande då hans polare nu inte syntes därinne i skogen.

Efter vad som kändes som en evighet, men som jag fördrev genom att prata vardagsproblem med hästen som uppenbarligen nu var trött då han stod och hängde med huvudet på min axel, och var inte lättviktig vill jag lova, kom det äntligen släntrande en lång gänglig sak i nedre tonåren för att hämta husets häst.

Ingen hälsningsfras, inget kommunicerande av muntlig form alls om jag ska vara ärlig. Jo, killen kläckte ur sig att hästen var liten när jag sa att jag inte visste om jag kunnat rida pållen tillbaka. När han sedan muttrande hade vänt grimman både upp och ner samt ut och in tog jag den från honom, klädde hästen, frågade om killen behövde hjälp men vid en huvudskakning som svar tackade för mig och hoppade in i Albert igen som vid detta laget antagligen förstorat ozonhålet med 2% av alla avgaser.

Fem minuter senare ringde dock en väldigt tacksam hästägarinna i form av mannen i mobilens fru som inte kunde tacka sig mätt. Jag sa att jag gjorde det så gärna men frågade även om de kunde vara snälla och hänga ut en grimma åt mig från början nästa gång. Det lovade hon.

6 Comments:

Blogger Humlan said...

Hihi, man kan inte säga annat än att det är ett omväxlande jobb!

På den tiden när man hämtade paket på postkontor så hade vi en kassörska som sa att hon inte visste vad jag hette, men såg hon mitt namn så visste hon att det var jag, det är väl som när du kände igen gårdsnamnet.

9:25 PM  
Blogger gee said...

Haha vilken dag! Låter ju riktigt trevligt att vara lantbrevbärare, tjänar man skapligt?? ;) För övrigt, for your information: guttaperka hade jag på min tandställning när jag var liten.

9:55 PM  
Blogger Ica said...

humlan- mycket omväxlande :) Men jo, man sätter ju ihop namn med deras gårdar. Heter du dessutom nåt "vanligt" så är det omöjligt att minnas allt.

gee- nej nej nej, man tjänar inte skapligt, men man har ju roligt iaf :)

6:28 AM  
Blogger Pytti said...

jag måste säga att du tänker ypperligt bra i krissituationer. go ica!

jag träffade som tur var aldrig på några lösa hästar, mest läskiga hundar som vill hoppas in i bilen och äta upp mig och så travhästar som jag inte körde på genom att köra i diket istället.

11:12 AM  
Blogger Ica said...

pytti- haha, hundar som vill in i bilen har jag med, men jag välkomnar dem. Jag vill ju ha dem där. Köra i diket är dock aldrig roligt.

5:12 PM  
Anonymous voanna said...

Haha jag´var med om samma sak häromdagen när jag var ute och red i skogen. Jag fick valla en liten hästkrake med en stor brunstig märr och sedan förklara för en tysk farbor att dein pferd sind ehh.. weck, oder los?

10:03 AM  

Post a Comment

<< Home