Blått en dag...

Min blogg har blivit försummad å det grövsta. Kvällstid har jag legat i sängen och formulerat inlägg efter inlägg. Det ena skulle handla om alkoholism, efter allt man ständigt bevittnar här i ghettot. Sedan kom jag fram till ett annat som skulle handla om B.I.B-modellerna (Big is beautiful) i H&Ms katalog som damp ner genom brevinkastet. Det är ett stort skämt som får mig att bli sprutröd i fejan, men nu blev det inte så. Nu är dagens inlägg därmed valt att få handla om blåbär.

Jag har aldrig varit någon skugsmulle. Jag har aldrig varit scout och ogillar att få spindelnät i fejan och barr i dojorna. Promenera på stigar i en solig skog gillar jag, och det finns många fler psykiska aspekter vad gäller skogar. Tillgång till minst en skog att gå vilse i måste ständigt finnas inom räckhåll. Dock brukar jag bara gå i dem, möjligtvis springa om jag får ryck någon gång. Nu har jag två dagar i rad befunnit mig ute i vildmarken plockandes bär... ensam!

Igår var antagligen tanken att jag skulle ta en promenad, men efter att ha varit nära att trampa ner både en och 25 maniska bärplockare dagen innan tog jag med mig en sån där fin svart bajspåse i fickan. Någon promenad blev det inte, eller jo, mellan blåbärsrisen. Inom någon liten timme var min bajspåse full. Dock kan jag säga att folk jag mötte kollade väldigt undrande på mig när jag gick tillbaka genom förorten hem. Antingen trodde de väl att jag hade en osynlig extrembjässe till hund som bajsade värre än en häst, eller kanske de trodde att jag själv blivit nödig. Helst undviker jag att spekulera i detta.

Sedan måste min hamstringsnerv slagit till eller något, för trots att jag fick med mig en rejäl hög med bär igår, fick jag ändå för mig att jag nog behövde lite till, så idag tog jag med mig två(!!) byttor och gav mig åter ut. Skogen var i princip öde, och ganska snart förstod jag varför. Det hade precis vräkt ner regn, luften var kvav och fuktig och en sisådär 100 000 nya myggägg hade kläckts. Dock har jag utvecklat en mycket bra taktik mot myggen:

- bär någon form av musikmanick med hörlurar på och poppa rejält under plockningen. På så sätt hör man inte det eviga surrandet och behöver inte flaxa med händerna runt kreaturen.
- Bär långärmat med tillhörande luva och dra upp luvan och åt gummibanden.
- Sätt huvudet mellan axlarna. Myggorna vet då inte riktigt vad du är för objekt och hittar ingenstans att sticka.
- Enda stickbara stället är nu händerna. De har du givetvis ständigt begravda i risen och därav no myggbett.

Ungefär så här ser man ut om man följer mina tips. Som Tjet.

Dock måste jag erkänna att någonstans brister min teori. Trots lång jacka och tjocka brallor har jag nio myggbett på arslet. Antar att det är the tasty part of me.

Något jag dock inte kan acceptera är att spindlarna envisas med att spinna nät över de absolut största blåbärsrisen med mest bär på. Hur tänkte de då? De äter ju för bövelen inte ens av bären. Det enda de får ut av det är små ulkande ljud från en person som sitter på huk mitt i skogen och tycker att det här med spindlar är rysligt äckligt (=jag). Med andra ord förstår jag precis vad de får ut av det. Jag hade också tyckt att det vore hysteriskt roligt att iaktta någon som mådde så dåligt av min existens.

Bärfisar är en del i hela plockandet som jag inte ens tänker ge ett eget stycke (redan för sent) eftersom de redan stulit tillräckligt med tid av mig då jag invarderades av tio stycken i min burk på samma gång och var sådeles tvungen att hälla ut x antal bär på backen.

Nåväl. Nu har jag hela kylen full med bär som antagligen sedan ska avancera till frysen. Frågan är ju vad jag ska göra med alla bär. Egentligen tycker jag ju det är lite äckligt att stoppa saker från skogen i munnen. Bläch.

Damn I'm good.