Släkten är värst

Ibland undrar jag verkligen hur det står till med generna i det här släktledet. För det första gäller det den här lilla detaljen som handlar om tid. Bror kan inte hålla tider, mor är likadan. Undertecknad har däremot smärre tvångstankar med att komma för sent. Nåja. Nu ringde min trevliga bror för ett par timmar sedan och sa att han och flickvännen skulle bli lite sena till vår middag klockan 18. Självklart undrade jag hur sena de beräknade bli eftersom jag inte vill riskera svältsymptom hos mig eller mamma.
- Bara ett par minuter max.
Ica hummar lägger på och vänder sig mot mor för att förkunna att bror blir sen. Även mor vill veta hur sen.
- Minst en halvtimme, svarar jag.
Nu är klockan 18:36 och bror har fortfarande inte dykt upp.

Sedan har vi det där syskonparet som i förhållande till mig är mor och moster. I dagarna ska jag och min lilla mams för första gången åka på semester ihop enbart hon och jag. Till detta tillfälle behövs naturligtvis en resväska och eftersom min mor släpar på ömtåliga saker så som hårfön och svenskt kaffe vill hon inte ha en väska med mjuka väggar. Genialiskt kommer hon då fram till att när mormor avled för nio år sedan packade min mor och moster mormors gamla resväska full med gamla foton och papper och placerade i min mammas källare. Där står den än idag och den har mycket hårda väggar. Självklart kunde mamma använda sig av den.

Vi rotar fram väskan från källarens mörka vrår och drar ut den i ljuset. Ett tresiffrigt kodlås ler vackert mot oss och siffrorna 0-0-0 står i fönstret.
- Det är koden, säger min mor tvärsäkert.
0-0-0 är inte alls koden och jag frågar om siffror i mormors födelsedata. Mor berättar då att de ändrat koden när de packade väskan full för nio år sedan, för att lätt komma ihåg den. Då jag befarar att mor drabbats av altzeimers light då hon förra veckan letade en kvart efter en soppåse som jag till slut hittade i soptunnan bad jag henne telefonera sin syster för att kanske få en ledtråd till kodhemligheten. Det skulle jag aldrig bett om. Första förslaget jag får är 4-5-4-6. Bara det förslaget när jag sagt att jag behöver tre siffror finner jag ganska roande. Sedan kommer en salig blandning av fyra sista siffror, postnummer, skostorlekar, telefonnummer i olika kombinationer. Samtidigt sitter jag och börjar blippa med alla kombinationer och börjar på 0-0-1 och sedan vidare systematiskt.

Vid jämna mellanrum gapas det ner ett nummerförslag från övervåningen som jag slår in utan resultat. Behärskat ber jag mor att få bryta upp väskhelvetet, men hon satt fortfarande klistrad med moster i luren då det ofta är väldigt svårt att avsluta ett samtal med denne (Nu är klockan 18:43 och nu skådar jag min bror utanför fönstret). En smärre molande värk började spridas i tummar och handleder efter snurrande och vickande på siffror och handtag.
-KLICK!
- Tjohoooo! Jag fick upp den!
Mor kommer rusande.
- Vad var det för kod??
- 308. Utan någon som helst logik.
Både mamma och jag är nyfikna på väskans innehåll så jag slänger upp den direkt. I det ögonblicket framträdde mitt största tvivel på tankegången hos de där två systrarna.
Överst i väskan ligger en lapp där det står "Väskans kod är 308".