Man in the mirror
När jag var sju skaffade jag mig en stor idol. Jag införskaffade all information man kunde få om honom och blev överlycklig när min Kalle Anka-tidning berättade att nästa vecka skulle vi prenumeranter få en hel liten bok om denna underbara människa. Liten och oförstående som jag var på den tiden förstod jag inte varför alla bilder föreställde en svart liten kille. Var var min idol liksom?
Jag gjorde mimshower, klädde hela mitt rum med posters, tejpade mina fingertoppar med vit mantejp som man använder när man knoppar manen på hästar. Jag spelade in konsert efter konsert på tv och längtade till den dag då jag var tillräckligt gammal för att få gå själv. Var konserten var någonstans spelade ingen roll. Jag skulle dit.
Min högsta dröm i flera år var att stå på scenen ihop med honom och sjunga Heal the world. Det var helt enkelt det jag önskade mest i hela världen. Jag stod i vardagsrummet och skrålade till bror kom instudsande och vänligt bad mig att hålla truten. Albumet Dangerous hade jag nämligen inte på cd från början utan på LP och en sådan spelare fanns endast i vardagsrummet. Så där mitt framför fönstret bjöd jag förbipasserande på både Black or white och Heal the world, om och om igen. Brors förfrågan ignorerades med andra ord totalt. Det här var min absolut största kärlek då.
Alla rykten och anklagelser som först kom upp 1994 och sen även 2004 dementerade jag starkt och blev förbannad på folk som sa emot. Idolen i sig har nog fått ta emot mest skit av alla, och nej, han hade inte heller alla hästar i stallet, men personligen tror jag inte att hans mening med alla handlingar han sas utfört alls var densamma som media förstorat upp. Han var helt enklet helt enkelt den lilla killen som han inte fick leva ut när han var i den åldern utan behöll till vuxet utseende.
Senare i sommar skulle han plötsligt ge en hel drös avskedskonserter. Jag vägrar erkänna hur många sajter jag satt och köade på, och när tillslut biljettpriserna översteg vad en fritidsforskare som jag har råd med fick jag vackert acceptera att någon plats på avskedskonserten inte skulle tillhöra mig.
Nu kommer ingen att få se den. Mina vhs-band har jag spelat sönder för många år sedan, men jag har en drös dvd:er och Moonwalk står i ett mycket tummat exemplar på en trygg plats i bokhyllan.
Vad man man säga mer än R.I.P Michael Jackson- King of pop? Det är ett musikaliskt geni som trillat av pinn vid 50 års ålder. Sorgligt.
Jag gjorde mimshower, klädde hela mitt rum med posters, tejpade mina fingertoppar med vit mantejp som man använder när man knoppar manen på hästar. Jag spelade in konsert efter konsert på tv och längtade till den dag då jag var tillräckligt gammal för att få gå själv. Var konserten var någonstans spelade ingen roll. Jag skulle dit.
Min högsta dröm i flera år var att stå på scenen ihop med honom och sjunga Heal the world. Det var helt enkelt det jag önskade mest i hela världen. Jag stod i vardagsrummet och skrålade till bror kom instudsande och vänligt bad mig att hålla truten. Albumet Dangerous hade jag nämligen inte på cd från början utan på LP och en sådan spelare fanns endast i vardagsrummet. Så där mitt framför fönstret bjöd jag förbipasserande på både Black or white och Heal the world, om och om igen. Brors förfrågan ignorerades med andra ord totalt. Det här var min absolut största kärlek då.
Alla rykten och anklagelser som först kom upp 1994 och sen även 2004 dementerade jag starkt och blev förbannad på folk som sa emot. Idolen i sig har nog fått ta emot mest skit av alla, och nej, han hade inte heller alla hästar i stallet, men personligen tror jag inte att hans mening med alla handlingar han sas utfört alls var densamma som media förstorat upp. Han var helt enklet helt enkelt den lilla killen som han inte fick leva ut när han var i den åldern utan behöll till vuxet utseende.
Senare i sommar skulle han plötsligt ge en hel drös avskedskonserter. Jag vägrar erkänna hur många sajter jag satt och köade på, och när tillslut biljettpriserna översteg vad en fritidsforskare som jag har råd med fick jag vackert acceptera att någon plats på avskedskonserten inte skulle tillhöra mig.
Nu kommer ingen att få se den. Mina vhs-band har jag spelat sönder för många år sedan, men jag har en drös dvd:er och Moonwalk står i ett mycket tummat exemplar på en trygg plats i bokhyllan.
Vad man man säga mer än R.I.P Michael Jackson- King of pop? Det är ett musikaliskt geni som trillat av pinn vid 50 års ålder. Sorgligt.
Klippet är från konserten i Bukarest 1992 som jag spelade totalt sönder hemma. Smooth criminal var den coolaste låt som fanns. Jag står banne mig fast vid det.
posted by Ica at 12:08 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home