Blekfisarna rules, och hör sen!

Egentligen är jag inte alls i skick att blogga just nu. Det är bara att erkänna att det är ganska synd om mig eftersom jag ligger totaldäck och får nöja mig med att släpa mig mellan soffa, säng och toa. Men, å andra sidan har jag nog ungefär bara en person att skylla på, och det är mig själv, så jag får väl bara mediumgnälla denna gång antar jag. Men en uppdatering över helgen är nu helt nödvändig.

I fredags lämnade nio spelare, två coacher, en nybliven mamma med tillhörande kotte Etuna för att bege sig till Göteborg för årets absoluta volleybollhöjdpunkt: Kal å Ada. I år var 32 damlag anmälda och vårt lag var lägst klassade ihop med några småbrudar från Västerås och något lag till. Dessutom for vi under det vackra namnet blekfisarna. Betydligt bättre än förra årets Vildrosorna i alla fall. Går man dessutom tillbaka ett år fick jag en önskan uppfylld: svarta uppvärmningströjor.

Bussresan blev som vanligt ett enda långt skrålande av schlagerlåtar och tillslut visade jag och Fjant upp vår nya pantomim: Katy Perrys Hot n' cold. Det är givetvis en tradition som måste bli årlig från förra årets succé med pantomimen till It's raining men. Som vanligt gjorde vi refrängen relativt lätt och några i laget kunde minsann hänga på efter några upprepningar.

I år var ordningen återställd och vi blev inkvarterade i ett klassrum på ett idrottsgymnasium mitt i stan ihop med en massa andra lag, och i vanlig ordning sabbade en hel drös volleybollspelare vår nattsömn genom att tro att turneringen hade dragit igång klockan 3 på morgonen i vår korridor. Ungefär en timme innan spelandet i korridoren dragit igång vaknade Ica med väldigt onda aningar. Tyvärr var det inte bara aningarna som var onda utan även hals, huvud och tja, resten av kroppen. Jag försökte svära för mig själv men halsen gjorde för ont. Med andra ord låg jag och vred mig och svettades resten av natten. När morgonen nalkades och mina lagkompisar behagade att vakna var det första de började gapa om att de hade frusit så på natten eftersom fönstret var öppet. Frusit? Jag hade svettat mig igenom sovsäcken kändes det som. Inte alls ett bra tecken om man ska tänka på sund kroppsteperatur, vilket även bekräftades när jag reste mig upp och kände hur knäna inte var helt inne på samma bana som jag över volleybollspel.

Det var bara att slänga i sig febernedsättande och knarkstarka tabletter för halsen som skulle bedöva och sedan dra igång. Vi som var div. 4-klassade skulle möta två div.2-lag och ett lag från division 3. Det hela kändes ju väldigt lovande. Det kan ju vara skönt att slippa elit-klassade lag redan i gruppspelet.

Match nummer ett bröt vi vår vanliga trend något oerhört. Vi är otroligt segstartade och brukar förlora första set i första matchen. Det är liksom tradition. Men i år: icke. Vi vann första set med 25-19 och förlorade andra med 19-25. Mycket rättvist och trevligt om man ser resultatmässigt. Vi var väl inte helt kalasbra, men plockade upp det mesta. Andra matchen var det föga snack om vår vinst. Båda seten var våra med siffrorna 25-7 och 25-10. Kändes ju rätt okej. Den matchen fick jag dessutom gå passare. Det var ju lite lustigt tyckte jag själv, men väldigt skojsigt, även om det som kunde kallas feber och halsont gjorde sig väldigt påmmint hela tiden. Under den matchen kom även helgens absolut snyggaste boll. Frida i vårt lag skulle ta emot bollen med ett fingerslag, men det gick visst inte riktigt som det skulle och hon fick bollen klockrent i skallen. En skitsnygg nick som for rakt över nätet... och sitter helt perfekt nere i motståndarnas bakre hörn. Snyggare poäng har vi nog aldrig tagit.

I år kunde vi inte ligga ute och sola eftersom solen inte riktigt behagade att roa oss med sin närvaro, men vi kunde som vanligt bosätta oss på Mc Donalds för lunch och mellis.

Dagens sista match var tvungen att vinnas för att vi skulle få sovmorgon dagen därpå. Då kunde vi sluta både etta och tvåa. Nu hade vi dock tappat det mesta av spel som kan kallas volleyboll och vi losade med 2-0 i set. Detta innebar att vi skulle hoppa in först av alla i slutspelet. Klockan åtta skulle vår första match gå av stapeln. Mycket roande.

Eftersom allas våra älskade GUIF skulle spela SM-final letade vi med ljus och lykta efter en sportbar som kunde tänka sig att visa matchen på tv. Aningens försenade dök vi upp lagom till matchstart och förvånade många trångsynta gäster som senare sa att de aldrig varit med om att en grupp med tjejer överröstat hela baren och hojtat sig blå, för det var precis vad vi gjorde. Vi skrek som besatta, helt i onödan, för att GUIF skulle ta sig i kragen och vinna. Tyvärr sket det sig totalt och vi gick vidare för att dränka våra sorger på Liseberg. Jag och Fjant som alltid är de mest hängivna åkarna insåg att med en och en halv timme på oss innan stängningsdags vid klockan 23 skulle åkband bli en dyr investering så vi nöjde oss med ett åkhäfte och kutade runt mellan Balder och Bilar. Vi tryckte ihop oss tre i en bil under en av åkturerna vilket resulterade i två blå höftben från min sida. Febern åkte upp hela tiden men jag struntade fullkomligt i den och låtsades att det var helt normalt att inte ha koll på någonting. Natten spenderades sedan likadant som den förra: vaken.

Uppstigning innan klockan sex på morgonen är inget som känns så välkomnande när man har feber och en hals som helst vill kasta in handduken. Men det var bara att masa upp oss igen, packa ihop alla grejer, slänga i sig piller och gå ner för att inta frulle innan match 1 skulle dra igång.

Första matchen gick kalaslätt. Även här fick jag passa. Antar att coach ville spara på vår riktiga passare under de enkla matcherna. Vi mötte här ett lag som kom fyra i sitt gruppspel och vann med 25-5 och 25-9. Under slutspelet på söndagen fick ju matcherna inte heller sluta oavgjort så var det jämt och man vann varsitt set var det bara att gå vidare till ett tredje och avgörande. Nu var ju inte fallet sådant utan vi gick vidare lätt och skulle nu möta något av de lag som kommit tvåa i gruppspelet. Där fick vi möta ett division 2-lag som inte heller hade särskilt mycket att sätta emot. Vi vann på två set med 25-10 och 25-13. Pice of cake.

Nästa match har ju då redan den klipska räknat ut att den skulle gå mot ett lag som kom etta dagen innan. Här fick vi nöjet att möta a-laget till ett av de lag vi spöat skiten ur under säsongen i fyran. Dock var deras a-lag klassade i division två och gjorde det hela betydligt mer krångligt. Men, ska man slå det ena laget ska man givetvis spöa deras läromästare. Det var nog någonstans omkring den här matchen som samtliga i laget började tycka att det var riktigt jobbigt att spela volleyboll två dagar i sträck. Det var inte bara jag som på grund av febern hade ont överallt, utan alla hade krämpor och började sen en smula blåa ut efter alla kastningar fram och tillbaka. Nu började dessutom alla bli trötta som små gnuer. Inte jag dock för jag var hög på alla piller jag smällt i mig. Efter att ha vunnit första set med 25-19 och sedan förlorat andra med 22-25 fick vi svettandes inse att matchuschlingen skulle gå till ett tredje och avgörande set (om vi bara visste hur många som skulle det hade vi inte stönat redan då). I tredje set slet vi som djur och lyckades slå ut våra motståndare med 25-23. Att slå ut gruppsegrarna innebar att vi nu befann oss i kvartsfinal!

Några väldigt trötta blekfisar lyckades släpa iväg sig till Mc Donalds för att hinna klämma i sig en snabb hamburgare innan det var dags för kvartsfinal. Vi hade en match på oss och tack och lov gick även den till tre set så vi fick även smälta maten lite. Tackar ödmjukast.

Kvartsfinalen var där vi åkt ur året innan, och då hade vi betydligt högre förväntningar på oss än detta år. Nu stod vi med darrande knän och tittade på den match som spelades och som skulle avgöra våra motståndare i kvarten. Tack och lov lyckades ett division 1-klassat lag slå ut ett elitlag så nu fick vi "bara" ett lag från division ett att spela mot.

Nu började vi snacka kämparmatcher. Från första matchen på söndagen hade inga byten skett förutom att vi möblerade om och spelade med libero i baklinjen så centern fick pusta lite. Här lyckades vi att gneta oss till en vinst i första set med 25-23. I andra set föll vi däremot ihop som små korthus och fick se oss besegrade med 21-25. Motståndarnas smashar gick i hundranittio minst och varje gång vi stod i vägen och fick över bollen blev vi överlyckliga. Sådant är ju inte mänskligt. Sista avgörande set tror jag ingen skulle kalla oss blekfisarna. Samtliga spelare var sprutröda i fejan och dyngsura av svett och jag i mina feberångor kan inte minnas hur matchen alls gick till, men vi vann i alla fall sista set med 25-21. Tjutet visste inga gränser. I och för sig hade vi tjutit som galningar alla tidigare matcher vi vunnit också, men nu hoppade vi runt i en ring och skrek halsen av oss. Eftersom min hals redan hade funderat på att flytta hemifrån tog nu rösten eget initiativ och började packa.

Blekfisarna befann sig nu i semifinal och det gällde att knapra mer piller för att orka hålla sig upprätt. Kan väl inte påstå att hjärtat slått precis som det skulle under kvartsfinalen, men det var bara att gilla läget. Jag är stark motståndare till att träna när man har feber eller ont i halsen. Nu hade jag båda och visste att jag var en idiot, men hade man suttit fem timmar i en minibuss och sen skulle sova på luftmadrass i två nätter innan fem timmar till i buss väntade vill man inte precis missa matcherna där emellan. Därför levde jag med mitt idiotiska val och hurrade på över att vi nu skulle spela semi.

När man åker ut på söndagen innebär det att man får döma nästkommande match. Hamnar du däremot i semi slipper du döma eftersom finalen och bronsmatchen döms av "riktiga" domare i form av funktionärerna på stället. Vi insåg dock att i och med semin skulle vi även få spela en sjätte match för dagen i form av final eller bronsmatch. Ingen av de jobbiga matcherna hade gått under en timme, och då kan även den osmartaste person inse att vi var rejält slitna. Konditionsträning har ju aldrig direkt varit prio ett under våra träningar.

Nu ställdes vi mot turneringens utlänska lag: norska Sandefjord. Det var nog bland det tuffaste jag varit med om. Och visserligen både orättvist och rättvist. Vi vann första set relativt lätt om man ska vara ärlig. Antagligen hade vår divisionsklassning fått dem att känna sig lugna så vi vann första med 25-15 och åtminstone jag trodde att vi skulle få lira final. Dock samlade norskorna upp sig och spöade oss lika lätt med 16-25. Japp, ännu ett tredje och avgörande set. Där kom nog det jämnaste set vi någonsin spelat. Med den sämsta domaren någonsin. En klar boll som gick ut för våra motståndare dömde hon touch på oss (att vi vart och tallat på bollen innan den gick ut) och vi förlorade poängen. När vi dragit oss upp till 24 poäng smashade vi in en riktigt snygg boll precis på linjen. Linjedomaren dömde att bollen gick in. Andredomaren dömde att bollen gick in. Förstedomaren som stod på ANDRA SIDAN av planen och hade då x antal mater och sex spelare mellan sig och bollen. Hon dömde att bollen som studsat mitt framför den indömande linjedomaren hade gått ut. Efter det beskedet lyckades vi inte kämpa upp oss mer utan fick se oss utslagna med 26-24. Surt som bara den och det var ett deppigt lag som la sig ner på planen, dödströtta och med insikten att det återstod en match samt att klockan nu nästan var fem på eftermiddagen och att vi då skulle komma hem mitt i natten.

Bronsmatchen lyckades ironiskt nog bli mot samma lag som vi inledde hela turneringen mot och spelade oavgjort. Nu var båda lagen betydligt mer vakna, men även mer trötta, hur nu det går ihop, än dagen innan. Dock hade de placerat sig bättre än vi i vår grupp och därför inte behövt spela lika många matcher som vi under söndagen. De borde med andra ord vara piggare.

Japp, sista matchen inomhus nu innan hösten. Vi körde en repris av matchen innan och vann första set med 25-23. Sedan föll vi totalt och det är frågan om man får kalla andra set volleyboll från vår sida och vi torskade med 20-25. I andra set gav vi oss dock fan på att vi inte skulle förlora två matcher på raken och lyckades kriga oss till setet med 25-21.

Blekfisarna hade tagit brons i en av Sveriges största volleybollturneringar! Vårt tjoande visste inga gränser och även om jag låtit som en fjortonårig kille i målbrottet de senaste två matcherna tjoade jag på och hade någon form av pillerånga då jag inte var trött alls i kroppen. Petade dock någon på mig så skrek jag rakt ut för det gjorde så ont.

Under högtidliga cermonier (enbart de tre högst placerade lagen på herr- och damsidan, samt ett par funktionärer närvarande. Alla andra hade åkt hem) tilldelades vi en fin liten pokal och t-shirtar med tryck från årets turnering. Norskorna som slog ut oss i semin tog tack och lov hem finalen. Där hade nog vi fått stryk, och för att citera Kenneth Andersson i VM-krönikan från -94: Det är nog så mycket roligare att vinna ett brons än förlora ett guld.

Dock kunde vi knappt klä på oss när vi skulle hem. När vi väl placerat oss i bussen och känt att vi behövde mat började min feber verkligen göra sig tillkänna, medan rösten tog sitt pick och pack och drog. Vi gick bet på de två första ställena vi ville ha mat, och på ett statoil fick Fjant förklara vad för expediten att jag inte ville ha en pucko utan vatten till min kokta korv. Hon hörde nämligen inte vad jag sa. Vid ettsnåret på natten kom jag i säng.

Nu i efterhand kan jag bara bekräfta att mitt beteende var idiotiskt. Jag har legat totaldäck i två dagar med feber upp över hjässan. De här två nätterna har jag fått byta pyjamas tre gånger per natt. Igår förmiddag slängde en kompis på luren i örat på mig då hon trodde jag drev med henne genom att svara med luren men sen inte säga ett knäpp (jag skrek hallå allt vad jag kunde). Huvudet och ögonen har ständigt varit beklätt med en kall och blöt handduk som ideligen måste blötas igen eftersom den torkar på fem minuter.

Jag minns enbart fragment av helgen då allt sågs genom feberångor, men det var såååååå värt det!

Typ enda spelbilden som togs. Jag och Fjant har i alla fall bra kommunikation.

Min och Fjants traditionella bild från Liseberg framför Balderskylten.


Vi har tagit brons! Fan vad vi är bra (Och snygga i nya overaller)!


Två fullständigt normala volleybollspelare.