Sunday, July 17, 2016

Den nakna sanningen

Jag är sällan särskilt personlig i min blogg. Eller, jo, det är klart jag är, men inte så där rakt upp och ner OM mig själv. Men, idag är det förändringens tider.

Många av mina läsare vet ju om mina olika krämpor. Ni var med och läste om min fajt med axeln för mängder av år sedan känns det som nu. Sedan hade jag mina knän när jag flyttade till Stockholm. Nu det senaste året har jag haft lite mer smärtor och lite mer tydliga. Mina fingrar började svullna och göra en smula ont i slutet av förra året. Så gjorde även min fot. Till slut uppsökte jag faktiskt läkare och de började ta en massa prover och grejer. Tror jag röntgade både händer och rygg och knän då. Till slut tilldelades jag en reumatolog som började sticka kortisonsprutor i fötter, fingrar och knän. Tro mig, få en fetingspruta rakt i en fingerled gör verkligen bajsont. Någonstans kom de fram till att jag lider av någon form av reumatisk sjukdom, men de vet inte vilket "inriktning".

Well, jag jobbade på som vanligt. Snart blev det april och jag åkte till Irland med Madde, och en dag upptäckte jag någon form av extra benbit i mitt långfinger, eller ja, broskbildning eller nåt sånt som stack ut och gjorde möjligheten att få på en ring där omöjlig. Den kändes lite obehaglig, men gjorde inte direkt ont. Strax efter hemkomst kom äntligen dagen då jag och Malin åkte till USA på semester. Visst gick vi en hel del, men det gör vi ju dagligen på jobbet också, och nu hade jag faktiskt bra skor på mig också. Dock började foten göra väldigt ont, och en dag frågade jag Malin om inte min fossing var lite svullen vilket hon höll med om att den var. När vi kom hem såg den ut som en ballong. Åter fick läkaren ett besök, och han misstänkte stressfraktur och ville sjukskriva mig en längre period. Jag gick med på att vara borta några dagar tills jag fick i foten i en sko igen, sedan gick jag tillbaka till jobbet. Jag älskar ju liksom mitt jobb och hatar att vara sjukskriven, så jag härjade på som vanligt.

Reumatologen bytte medicin och fortsatte sticka kortisonsprutor i mig, helt utan verkan. Nästa steg blev ilägg i mina dojor, fotledsskydd med skenor i samt sjukgymnastik. Till slut fick jag en rejäl avhyvling av min sjukgymnast att om jag inte sjukskrev mig nu skulle jag aldrig kunna jobba ordentligt igen. Då skulle jag först paja senan i foten helt och med ett jobb där man kutar runt som vi gör så var det tyvärr inte hållbar. Det tog väl ganska mitt i prick. Inte få jobba är mitt skräckscenario, så nu sjukskrev jag mig, och är sjukskriven till 1 september då jag ska vara klar att jobba igen och ska ha fått ordning på allt.

Just nu är jag glad att jag faktiskt gjorde det och att jag har över en månad kvar. Foten är fortfarande inte bra. Foten gör ärligt talat bajsont. Förhoppningsvis är detta bara ett litet snabbt skov för så här har det inte varit hela tiden. Fingrarna gör ont, är en smula svullna och plötsligt kan jag inte räta på alla ordentligt. Handlederna är främst ömma. Den enda träning jag kunnat göra under denna period är att cykla på min lilla fina träningscykel. Nu har mina knän börjat göra ont igen, vilket gör att jag fått lägga även denna träningsform på is. Som om detta inte är nog så gör nu även höfterna ont. Det är en ny upplevelse, men är en ganska oangenäm känslan när man går.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har en väldigt tolerant hund som förvisso får damp lite till och från men inte kräver milslånga promenader varje dag. Han är antagligen både uttråkad och understimulerad, men han ligger bredvid mig när jag måste hålla min rastlösa kropp i stillhet.

Varför jag nu skriver är mer för att förklara. För att folk inte ska undra vad jag sysslar med. Jag har ups and downs. Det som funkade igår kanske inte funkar idag, eller tvärt om. Jag kan behöva ställa in saker i sista minuten för att jag inser att jag inte riktigt behärskar de planer jag har just den dagen. Jag är ovanligt trött så även om jag inte gör ett skit kan jag ändå behöva en powernap mitt på dagen. Jag kan tyvärr inte ställa upp och hjälpa till med allt jag vill och allt jag är van vid att kunna, och det retar allvarligt talat gallfeber på mig. Jag kan bli en smula bitter, även om jag hatar att erkänna det. Det brukar dock gå över rätt fort. Jag är rastlös som fan. Jag är sjukskriven utan att vara "sjuk", alltså, som i att behöva ligga inne och stilla hela dagarna. Jag behöver aktivera mig, men jag kan inte gå så himla mycket som jag behöver göra på jobbet (och jag kan inte sitta vid datorn och skriva särskilt mycket just nu. Detta inlägget har tagit ett tag att skriva.).

Men, och det är ett stort men, jag vilar nu enkom för att jag ska bli bra och så pass smärtfri att jag kan komma studsande tillbaka till jobbet första september och då låtit alla överbelastade leder ha fått sitt sommarlov. Just nu är jag en liten lort. Om en och en halv månad är jag fit for fight igen.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home