Hundmänniskor är en sort för sig. Det måste sägas. Både på gott och ont. Men helgen har varit trevlig. Resan började som vanligt med att vi inte kom iväg i tid. Jag förstår inte hur min mamma kommer iväg till jobbet när jag inte bor där längre. Tack och lov körde jag, annars hade vi aldrig kommit fram. Tyvärr uppskattade mamma detta föga eftersom hon gav ifrån sig xx antal stränga förmaningar att man inte får köra över 120 km/h trots att det är motorväg. Vilket hon iofs har rätt i. Vi lyckades på nåt himla vänster hitta rätt på första försöket, vilket aldrig hänt förut. Med andra ord kom vi fram i helt okej tid, helt utan någon nytta. Givetvis hade EN stuga av alla varit uthyrd över natten och nyckeln då skulle vara inlåst till klockan tre eftersom receptionen hade lunchstängt mellan 13 och 15. Denna stuga var min och mammas och vi anlände fem över ett. Där rök föreläsningen vi skulle på och istället satt vi fint i varsin brassestol och åt flingor och fil i mugg och med gaffel tills nyckeln behagade anlända.
Istället för föreläsning tog vi en promenad för att inte gå vilse kommande dagar. Träffade på en liten valp med husse och vi lät våra små hundar bada en stund och mamma och hussen stod och skröt för varandra vilken pli de hade på sina hundar. Tills de inte såg hundarna längre, inte dottern heller eftersom jag kutat efter dem. Valpen hittades dock ganska fort eftersom han, liten som han var, inte orkade springa så långt. Lesedi såg vi inte skymten av förrän ett gäng småfåglar kom flaxande ut ur skogen i vansinnigt tempo. Givetvis kom vår extremt lydiga hund direkt efter. En målvaktsslängning efter henne och hon var fast.

Kvällen spenderades med Lesedis syskons samt deras ägare. Som att det var helt normalt med skogsmulleklädda människor med stora hundar i knät sitter och pimplar ur varsin bag in box. Ja, förutom jag som fått tag på billig folköl.

Lördagen var mycket lärorik då jag och Lesedi gjorde ett tappert försök på agillityträningen. Det gick över förväntan då vi fick hoppa med den rutinerade gruppen på slutet och köra hela tävlingsbanan. Smärre problem hade vi ju, men det kan man ha överseende med.
Efter det väntade ringträning som var helt värdelös för när de två timmarna drog iväg mot tre kunde vi fortfarande bara ställa frambenen på våra hundar, och på vilken utställning räcker det att kunna ställa en halv hund? Under tiden min lilla mamma var på det gick jag tipsrunda åt oss båda. Snart kommer säkert någon och hämtar tillbaka Lesedi för hos människor med så bristande hundkunskap förtjänar ingen hund att bo.
Sist på schemat stod Stabyracet. Vem i hela friden som kommit på detta förblir en gåta. Tänk er en hel camping, tältande, husvagnande och stugboende människor med likadana hundar samlas på en och samma äng för att springa så galet som möjligt. Det var precis så det såg ut. En äng med en bana på 60 meter. En hel drös hysteriska vitsvarta hundar och dess ägare. Grejen med racet är att man ska samla alla som hunden gillar och springa denna bana. Man ska tjoa, ropa, skrika och göra allt för hunden ska vilja följa efter. När alla dessa människor sprungit runt 40 meter släpps hunden och klockas till den går i mål. Detta var hysteriskt roligt. Familjer sprang med barnvagnar med barn som vettskrämt klamrade sig fast, köttbullar ven i luften och många tuppar i halsen blev det. Jag fick springa själv eftersom mamma med hennes knän skulle sinkat oss rejält, men vovven var snabb och jag tror inte hon låg långt från vinnartiden på 3,9 sekunder.

Kvällen avslutades med grillning och massa alkohol. Hundmänniskor är roliga, lyssnar på Tommy Nilsson, bjuder hundarna på potatisgratäng, jämför pälstyper och pratar i mobil på toaletten.

Söndagen var en enda lång sur utställning. Jag var den som var sur, och rastlös. Jäkla tid allt skulle ta och kallt var det med. Jag satt mest i bilen iförd mina fotbollsstrumpor, dubbla brallor, fyrdubbla långärmade och muttrade över hur noga det egentligen kan vara att studera varje hunds tänder i flera minuter. När dessutom Lesedi hjärskärande nog blev utslagen var vi ändå tvugna att stanna kvar för uppfödarutställningen som började efter ALLA stabysar blivit bedömda och tävlingen var klar. Jag svor som en gris och gick och handlade godis för hutlösa priser i kiosken.
När vi väl kom iväg lyckades vi hitta ut från campingen på första försöket också. Dock i Eskilstuna gav jag mamma en ouppskattad sightseeing i 20 minuter innan jag hittade rätt.

Nu är jag sliten och har skavsår i öronen efter alla hundskall. Jobbat, gått i skolan och haft gruppmöte. Jag inser nu så stilla att ska jag jobba, träna och gå i skolan bör jag börja använda en kalender för att komma ihåg om jag lever eller inte.