Då var friidrotten igång. Ja, VM alltså som jag vackert fick påminna mina vänner om. De brydde sig ungefär lika mycket som jag gör när Göran Persson säger nåt riktigt korkat. Det händer ju i och för sig betydligt oftare än ett VM, men i alla fall.
Som vanligt hyser man ju ett stort intresse till Fröken Klüft, dels för man tävlat mot henne i väldans unga år (nej, jag har inte vunnit över henne en enda gång trots tappra försök), dels för att hon ju nån gång måste förlora sitt goda humör, och det vill inte jag missa. Dock undrar jag om det kommer bli samma hysteri som alla andra år när Klüft gjort nåt stort: Att ALLA måste påpeka hur lika vi är, kalla mig Carolina och fråga hur snabbt jag tänker springa nästa gång. Det är inte bara samma gäng människor som säger det heller utan det händer överallt. En liten unge sa till mig att han sett mig på tv dagen innan där jag kastat pinnar, vilket han blev arg över eftersom jag ju förbjudit honom att göra det. Lätt att försvara sig då. När jag flyttade till Eskilstuna förra året blev jag kallad Carolina på nollningen och hemifrån fick jag telefonsamtal från dagis att de skulle ha en OS-dag och undrade om jag kunde komma som hemlig gäst som Carolina Klüft.
Till detta bör jag tillägga att vi inte är särskilt lika. Tyvärr sitter inte de magrutorna lika synligt på mig som på henne. Dessvärre når jag betydligt färre centimeter över marken än hon. Tråkigt nog är jag inte lika duktig på friidrott som hon och har då inte en stabil ekonomisk framtid. Min mage är mjuk, mina ben är korta, jag springer som snabbast efter bollar alternativt bort från galna människor och hoppar lika långt som en ovanligt spänstig snigel. Slutligen har jag skulder till CSN, till mamma, till storebror och en obetald födelsedagspresent till mamma. Det vi har gemensamt är med andra ord blå ögon, blont hår, smålänsk bakgrund och en förkärlek till den dystra åsnan Ior.

Är det dessutom bara jag som tycker att höjdhopperskorna mer och mer ser ut som vad de hoppar över? En ribba? Det är ett par långa ben och sen lite tanig men säkert väldigt muskulös överkropp men där jag ändå tror att om man blåser riktigt hårt på dem faller de sakta men säkert till marken, med resultatet bruten lårbenshals. Jag satt och funderade på detta tillsammans med min otroligt friidrottsintresserade mamma (så intresserad att hon faktiskt visste redan i torsdags att det skulle vara VM nu) som jublade och hoppade rundor då Emma Green klarade 1,91 m. Jag tittade lite oroligt på henne och flyttade bag-in-boxvinet lite längre bort samtidigt som jag förklarade att det fortfarande var kval. Det var hon visst väl medveten om, men man måste ju jubla lite för de är så duktiga. Ska jag se på finalen ihop med mamma ska jag vaddera alla mina blåmärken, ta på min illgula JOFA-hjälm samt sätta Doc Martens på fötterna. Det gäller att vara förberedd. Heja Sverige!!