Idag är den dag jag värdesätter ungefär lika högt som födelsedagar och julafton, och det vill säga att jag värdesätter det förbannat högt eftersom jag är löjligt förtjust i traditioner. Dagen idag innebär nämligen Kräftpremiär för min del i år. Eller, näe, nu ljög jag. Jag åt kräftor med Åsa den 30:e januari dagen innan REM-konserten, men premiär för säsongen. Flyter allt på som vanligt blir det en tre-fyra paket till. Jag planerar ett till redan nästa fredag. Nåväl, mamma propsade på paj, medan jag tyckte att kräftor väl räckte, men ju mer paj hon åt desto mer kräftor blev det till mig. Nu luktar fingrarna måttligt trevligt och känns som man spritat ner dem hela dagen, med andra ord strama och stinkande.

Nu är jag mätt i magen och så trött efter dagens jobb att jag skulle kunna somna sittandes med huvudet nätt lutat på tangentbordet. Vi hade nämligen gråtmaraton på dagis idag. Alla kände väl att det var fredag, och det är ju ledsamt eftersom de då inte får träffa sina underbara fröknar på två hela dagar. Eller nåt sånt. Jag har nu barnskrik ringande i öronen och ingrott dregel över halva mig. Vissa grät av ilska andra av ledsenhet. Jag föredrar nog ilska även om jag idag var nära att få en träsko i pannan samt bli övercyklad av en tvååring marodör på trehjuling. De kan bli våldsamma de små liven när de inte får som de vill. En tredje upptäckte att om hon skallade mig tillräckligt många gånger blev jag snäll och mild och hon fick göra som hon ville. Tror jag. Jag låg mest däckad på soffan.
Och varför vill föräldrar med semester inte umgås med sina barn?