När jag drog cykeln ur förrådet och trampade iväg mot jobbet vid fem över sex i morse vräkte regnet ner. Och fortsatte så att göra hela morgonen. Jag och Karin beslutade oss för att våra barn inte skulle behöva springa runt på avdelningen och krocka med vagnarna så dockor och småbilar far. Dessutom har man lite svårt att hålla koll på dem. Efter fruktstunden fann jag samtliga färgade ärtpåsar i soppåsen under vasken. Hur de hamnade där vill jag inte veta. Nåväl, med tanke på att alla föräldrar inte klär sina barn efter väder saknade hälften av kottarna något som ens verkade lite regntätt att ta på sig. Vi beslutade raskt att förmiddagen kunde spenderas i lekhallen så de fick rusa lite i alla fall. Sagt och gjort påbörjades projektet. Alla skulle kissas eller bytas på. Strumpor åkte av i en faslig fart, och det var inte förrän efter det låg 13 strumpor i en hög (Borde vara en jämn siffra eftersom strumpor brukar umgås i par, men icke) vi kom fram till att det vore lite klokare att ha lagt strumporna på respektive barns plats innan vi började slita av nästa par. Intåg i lekhallen hand i hand och jag sist med stereo och partyskiva under armen. Lagom till uppbyggnaden av en smått instabil och ickebarnsäker hinderbana var klar och musiken igång började solen skina utanför fönstret. Pedagog som man är drog jag då raskt ner persiennerna och lekte det var kväll med den värmande tanken att jag ju slutade tidigt och kunde vara ute i solen då.
Cyklade hem i värsta motvinden, men eftersom solen sken såg jag mig själv framför mig i en solstol i lä på altanen med en bok där ingen vind besvärade.
"Ska vi åka nu direkt?"
"????"
"Ja, du ska ju på möte på banken."
Där sprack den solstunden. Kan man hitta något bättre sätt att spendera första soliga eftermiddagen på en hel månad? Nej, jag tror inte det. Och ja, folk kallar mig ironisk ibland. Jag tycker pengar är tråkiga. Jag har ingen aning om hur man ens tittar i de där aktietabellerna och när min blick suttit fast på texttv:n bakom min mötestants huvud i fem minuter insåg jag att jag var smått pinsam. Jag vet inte vad hon beslutade att mina pengar skulle ta vägen. Jag är lycklig sålänge de räcker till havregrynsgröt.

Solen skiner fortfarande och om två minuter är det dags att byta om för kvällens fotbollsträning. Jag har äntligen fått tag på ett par handskar, tånaglarna är fasttejpade och axeln saknar fortfarande känsel. Jag är med andra ord så redo jag bara kan bli.