Ikväll har jag kommit på varför jag numera inte vaknar av smärta om nätterna. Jag har inte stått i mål på ett helt år. Tills idag. Idag fick jag äntligen återta min plats i målet. Utan handskar eftersom jag var givmild och lånade ut två splirrans nya Uhlsport när jag skadades förra säsongen, och sen kom de aldrig tillbaka.
Träningen börjades med uppvärming i form av utrusningar och vänsterslängningar. Min sadistiska målistränare menade på sista bollen att ibland måste man kunna vända i luften. Jättebra. Ut med höger arm i vänster slängning. Landa sen med huvudet på nyckelbenet(?!?) tillsätt gärna en nypa krasande ljud. Nåväl, detta följdes raskt av träning på höjdbollar och slutligen med höger/vänsterslängningar. Efter det härliga regnväder som inledde träningen var gräset ganska plastvått och gjorde att man lätt gled iväg till stolpen vilket gjorde att det blev ju en förbannat lång sträcka tillbaka. Vår tränare förstod sedan att vi var ganska slut. Jodå. kläderna vägade ju en sisådär 20 kilo med, och jag hade dessutom ett par fleecevantar från Gekås på mig. Man skulle visst kunna mota bollar med dem. Något jag aldrig märkte av. Vi fick i alla fall ledigt från första rundan av idioten.
Roligaste övningen i mitt tyckte dök även upp idag. Friläge. Me love it. Hade dock ett nyförvärv som jag aldrig träffat förr. Hon var visst inte riktigt med på att jag inte stannar när jag har siktet inställt. Med andra ord blev det en frontalkrock. Hon hann akta ömtåliga delar. Jag såg bara bollen och låg sedan plötsligt på marken och förstod inte varför jag inte kunde andas och varför det inte bara var en boll i jag såg rulla bort. Men skam den som ger sig. Vi avslutade allt med vinnarspel. Två mål av samma lag eller två minuter aktivt spel på småplaner. Där tyckte visst en forward att mitt lår såg ut som gräsmattan. Hur man nu kan missta en grön gräsplan med en stor vit relativt gropig yta. Måste vara smått orakade ben. En fin stämpling blev resultatet. Nu sitter jag och tycker synd om mig själv, för trots allt har jag nog nästan mest ont i tån. Jag greppade den 1 mm tjocka borren i lördags och skred till verket att borra hål på min nagel. Det gick jättebra, lite väl fort kanske, för helt plötsligt satt borren fast i tån och det var inte bara samlat blod under nageln som sprutade. Jag gjorde det mest behäskade jag kunde: Släppte borrfan och skrek högt på mamma att jag satt fast. Hon fick komma och borra loss mig. Nu har jag en väldigt öm tå, en lös nagel där det givetvis inte kommit upp någon ny nagel under, samt ett fint infekterat borrhål i den.
Men man ska inte klaga, det är vänster hjärnhalva som snurrar. Det är vänster överarm som har ett blåsvart blåmärke. Det är vänster revben som enligt mig hotar att punktera vänster lunga. Det är vänster underarm som fått en oidentifierbar smärtande knöl på ovansidan. Det är vänster lår som har doggformade blåmärken, och slutligen är det vänster stortå som inte mår kalas. Höger sida mår däremot helt okej, och det är ju 50% av mig. Jag lever fortfarande efter mottot pappa började banka in i mig som blåslagen åttaåring med cykelhandskar istället för målvaktshandskar på grund av den snygga designen: Det ska göra ont att spela fotboll.
Aj fan?