Fester av olika slag i olika delar av landet ter sig ofta på väldigt olika sätt. Igår begavs det av till Skåne, närmare bestämt Helsingborg och en lägenhet med utsikt till Danmark, för nyårsfirande. 23 personer med mat för 200 hungriga blåvalar. Ja, i Skåne är det viktigt att ingen får gå hungrig. Det där med att ge blommor till de båda värdinnorna är så nittio att vi givetvis istället gav dem en verktygslåda från Clas Ohlsson. Mycket praktiskt och användbart. Den lilla skaran som först ankom fick roa sig med att göra snittar till förrätten. Bara ordet "snitt". Vem kom på det? "Här, ta en snitt." Jag tror vi fick ihop sju oliks sorters snittar med diverse lyxigheter och vuxna saker på. Mitt under snittmakandet ringer mina älskade Älsklingstuna-vänner och genast har jag sju ögonpar stirrandes på mig med tillhörande o-formade munnar. "Hur i helvete pratar du?" Det var meningslöst att försöka förklara att jag pratade som vanligt när mina Smålandsvänner var övertygade om att jag minsann snackade stockholmska och Etunakompisarna kontrade med att jag bräkte smålänska. Jag själv försökte bara prata.
När väl snittar var klara och uppätna började feststämningen komma igång så smått. Här körde vi Skåne-taktiken med att skicka runt lappar som beskrev hur man skulle bete sig under festligheternas gång? Behöver skåningar beteendelappar? Jag själv hade lyckan att i varje samtal låtsas bli spottad i ansiktet, försäkra spottaren om att det inte gjorde nåt, sedan låtsas att bli spottad på igen. Tyvärr framgick inte allt som "lappbeteenden". Ingen höjde på ögonbrynen när Angie började klappa sina låtsashusdjur, att Nina satt och pratade med sig själv kändes inte ovanligt och Ceders falsettröst var något man vande sig vid snabbt. Säger det en del om deltagandet på festen?
Precis som i Småland sjöngs det obscena visor. Dock nu på skånska och lite mer detaljerade beskrivningar på storlekar och liknande barnförbjudna saker.
Tolvslaget spenderades mitt i en fyrvägskorsning. Där flög champangekorkar på alla håll och kanter samtidigt som det kramades gott nytt, dracks, fumlades med mobiler och fotbollades kroppsfinter. Halvvägs ner på stan kom någon klurig människa på att mitt i alla snittar, rostbiff, potaisgratänger, kladdkakor, kaffe, bål, glasstårtor, ostar och kex hade vi glömt av snacksen! Hur kan man göra något sådant? Vi hade ju tre stora papperskassar med snacks och sju olika sorters dipper. Givetvis bestämdes efterfest och alla började se fram mot snacksen ungefär en kvart efter förfesten avslutats. 25-årsgräns bådar aldrig gott. Särskilt när man själv är 23 och yngst. De människorna i den ålderskategorin är så... ocivilicerade. Det första som inträffade var att jag fick en grogg över mig, catfight på tjejtoaletten samt två småbrudar som jag haft på ett gympapass jag ledde på gymnasiet spang över mig. Jag blev trött och fick med mig ställets två mest berusade människor. Det var en upplevelse att hitta hem då vill jag lova.
Det jag mest minns av denna kväll är att jag nog ökat min iq med flera poäng. Jag håller nämligen på att få en visdomstand, och det ordet är så missvisande att man genast borde byta ut det. Jag känner mig inte ett dugg visare då tanden enbart orsakat att jag inte sovit en blund inatt (då blir huvudet en smula segt), jag inte kan stänga munnen (ser en smula efterbilven ut med halvöppen mun) samt att jag städade halva natten(det är INTE ett tecken på vishet). När jag väl städat och diskat la jag mig i soffan och lyssnade på Enya och försökte sova. Klockan sex kommer resterande gänget indimpandes för den ökända efterfesten. Där bytte jag helt plötsligt personlighet från en självömkande ångestklump till en mordisk bitch. Dock höll jag tyst och tackade vänligt nej till allsång till Björn Afzelius samt kladdkaka med dip. Däremot fick jag värktabletter mot tanden. Hällde i mig tre och försökte somna. Kände inte ett smack. Klockan halv åtta gav partyprissarna upp och gick och la sig. Då skulle man kunna tänka sig att man drar en lättnades suck. Men icke, då börjar såklart stora stockar dras. Vid halv tio satte sadistiska kyrkklockor igång och jag har aldrig blivit gladare åt att Sverige har sådana vanor. Bästa citatet hittills iår kom då i form av Ninas "Vem i helvete har sin mobil på nu då??" Äntligen vaknade några till liv och i sympati med mig och min tand gick de med på att åka hem. Dock på ett villkor: att jag körde. Så trafiksäker har jag aldrig känt mig. En smula bakfull, på gräns till olaglig, ingen sömn alls, en dunkande tand, lika dunkande huvud, snöstorm, 12 långa mil och lite hastigt kanske det gick.
Nu är jag hemma. 2006 kunde kanske börjat bättre.