Mycket snurriga dagar har kommit, och även gått. Och det kanske är tur det. Söndagskvällen gick jag runt och hade en mycket svår kväll med min visdomstand, ömma blånagelstå och sömnbrist. Min ömma moder tyckte visst inte att jag hade det tillräckligt svårt i livet för hon lyckades tjonga upp kylskåpsdörren rakt i mitt bakhuvud. Jag blev mer öm, mer bucklig och mer tunnhårig än jag redan var.
Måndagen blev det banne mig tandläkardags, eller rättare sagt lyckades jag få en tid hos tandhygienisten (att bara få en tid under juletider i den här byn är otroligt). Kom dit i utsatt tid och fick komma in och lägga mig i den fina stolen och titta på en sned solrostavla i taket. Fick svara på lite frågor samtidigt som det grejades i min mun. Försökte röntgas, men vi fick inte in brickan så långt i munnen. Halva min tand tornade upp på skärmen och givetvis växte tandusclingen rakt på den framför. Min trevliga tandhygienist frågade om jag tålde alla sorters pencillin och sa sen att tandläkaren fick nog ta en titt på mig. Sagt och gjort kommer denne in och börjar peta mig i munnen. Sticker mig så jag rycker till. "Oj, gjorde det ont." Jo, det sa jag att det gjorde och han menade att vi fick nog lägga lite bedövning och sen sätta in pencillin. Jag kände att det inte riktigt räckte till och påpekade att min trevliga tand sticker ju rakt in i kinden och hindrar mig från att kunna stänga munnen. (Pencillin i all ära, men jag vill inte gå med halvöppen mun och se dummare ut än vanligt i flera veckor). "Nej nej, det är inte tanden. Det är skinn som trycker emot för det är så svullet. Som du ser här på röntgen trycker din tand mot tanden framför och det har svullnat och trycker på." Vänligt men bestämt påpekade jag att det visst var tanden, och tandläkaren höll envist fast med att det var skinn. "Men jag känner ju tanden med fingret häruppe!" "Däruppe? Vaddå uppe? Det är ju nere du har ont!" Men vad i självaste? Jag sa att det är tanden på överkäken som lever ett eget liv. "Men, tandhygienisten sa där nere." Efter många om och men gick han med på att jag borde känna bäst själv var jag hade ont och han tog sig en titt däruppe istället. "Du, vi lägger lite bedövning här så får vi dra ut den rackarn." Tack för den. En smula upprörd tandhygienist kom in med en spruta i högsta hugg (Nej, det kändes inte betryggande) och sa att jag sa ju att jag hade ont i körtlarna i halsen och så. Ja, hon frågade ju och det hade jag ju. Nåväl. Fick två sprutor och blev därefter petad på med vassa grejer i munnen. "Så, det kändes inte va?" När jag menade att jo det gjorde det tröttnade de nog på mig. Jag fick två sprutor till och efter ett slag var både vänster ögonlock samt hela näsan bortdomnad. Tanden åkte ut med några knak och vrid och blodspill. Tyvärr hade då även min tandis lite dåliga nyheter. "Ja, det finns inte en chans på miljonen att den där tanden därnere kan komma upp ordentligt heller. Du kommer få operera eller dra ut den. Du har nämligen för många tänder och för små käkar." Ja, min vanliga tur antar jag. Nu är jag en tand och två liter blod fattigare eftersom det inte slutade blöda förrän igår. Tur att de inte sövde ner mig för min nojja för då hade jag antagligen åkt hem med pencillin och fel tand utdragen. Hur lyckas man?