Det är tur att man oftast sitter i hemmets lugna och oseende vrå när man ska koncentrera sig på skoljobb. Det är nämligen de bästa tidpunkterna för tankeutveckling av sådant slag man inte trodde var möjligt. Idag föll jag in på språktankar när jag skulle läsa om lärobokstexter. Har ni någon gång funderat på ordet Sticka? Ett ord tusen möjligheter. Nej, inte riktigt men en hel del:
- Jag kan sticka flera hundra tröjor varje dag. (Ja, alla följande meningar kommer innehålla fabulerade)(Kan man säga så?)
-Passar det inte kan du sticka åt helvete!
- Du är ju smal som en sticka.
- Jag fick världens största sticka under min stortånagel (Dock säger vi i de södra delarna där jag kommer från att man får en speta, men här sägs visst sticka)
- Jag blev förföljd av 100 000 getingar. Alla med samma mål: att sticka mig.

Mycket intressant ord.

Andra ord som är intressanta är namn. Ortsnamn ska vi inte ens gå in på när någon redan haft humor nog att döpa ställen till Snopptorp och Böglarehult.
Däremot undrar jag hur fulla samtliga rymdmän var då de kom på namnet Uranus. Hur kommer man ens på det? Och varför? Pluto och Mars sedan? Kan vi inte komma på nya namn behöver man väl inte sno ett som redan besitts av en stor gul disneyhund som ärligt talat inte verkar ha alltför hög iq, samt ett namn som redan har två innebörder i form av en vårmånad och en choklad som är måttligt god. Ja, jag är övertygad att hunden och chokladen kom före planetnamnen.

Varför gör man ett ord som dyslektiker svårstavat? dyss... leck....?

Ni förstår varför jag kan komma till skolan och erkänna att jag inte har en aning om vad litteraturen jag ansågs läsa handlade om, även om jag faktiskt läste den.
Jag hade ett ord till som var värt att nämna, men de föll i glömska under den tupplur jag var tvungen att unna mig efter all effektiv pluggtid.