Sömn. Det är ett ord som jag haft konstigt förhållande till hela mitt liv. Inte bara ordet heller utan även innebörden. Jag kan inte minnas att jag nånsin haft särskilt stort behov av denna vara. På helgerna som liten parvel väckte jag bror genom att kasta mina gosedjur på honom. Därefter tvingade jag honom att följa med mig ut och gå med hunden(eftersom jag var för liten att hålla vår snälla, men ganska stora best), eller alternativt byta rum med varandra. Då vaknade mor och far lagom till att se hela sin hall belamrad av möbler och leksaker och ett golv med nya snygga repor. Detta fortsatte sedan upp i högre ålder. På högstadiet var jag väldigt fåfängd med mina naglar. Hur en fotbollsmålvakt kan bli så oerhört korkad att bry sig om naglar är fortfarande en gåta. Nåväl. Jag steg upp tidig varje morgon och fixade naglarna och såg på morgontv på tv 4 när småungar kraschade trollet Hugo in i underliga fällor. När övriga familjen klev upp satt jag startklar till skolan och hade redan läst morgontidningen och klippt ut det jag tyckte var intressant, till de andras stora förtret. (En liten parantes: Nu var det faktiskt inte alls särskilt synd om familjen eftersom jag kommer från en håla där ingen intressant händer. Dagar då största nyheten var att en granne ansåg sin grannes bin vara en sanitär olägenhet var tidningen helt orörd. Det hände ganska ofta.)

Jag har alltid vart ett mycket störande inslag på fotbollsresor med övernattning, pyjamaspartyn och liknande. Dock var det inte så farligt om det var flera människor med. Då kunde någon vara vaken länge med mig och snacka skit och sen väckte jag helt enkelt den som somnat först sedan på morgonen. Mer jobbigt var det för min bästis Lotta som tyckte om att sova länge och vars familj jag ofta åkte med till deras stuga i Karlshamn. Under sommaren var vi där två-tre veckor i sträck. Dock fick Lotta semester från mig de dagar då jag och hennes pappa stack ut vid fem på morgonen för att fiska.

En av mina tidigare pojkvännen var nog glad att han bodde 19,7 mil bort vilket gjorde att vi bara träffades helger och lov. Han jobbade heltid och var trött. Jag hade inget sömnbehov och var pigg. Därför spenderade jag lördagsmornarna med Teletubbies som visades runt sju. På måndagsmornarna väckte jag min käre pojkvän vid fem för att utnyttja de sista timmarna innan han skulle åka sina 19,7 mil till jobbet.

Svårast, ja, nästefter bror då, måste ändå Åsa haft. Hon var den som fick dela rum med mig i nio hela månader då vi var ute och flängde i Australien, Singapore och Thailand. Åsa är också en människa med relativt stort sömnbehov. Hon kan vara en nattuggla men inte gärna gå upp tidigt på morgonen. Ica var fortfarande som en yr studsboll morgontid och petade, tjatade och retade tills jag fick min vilja igenom vilket var att stiga upp och käka frulle. Stackars Åsa fick både en och tjugofem gånger hålla sig i skinnet för att inte ge mig en rak höger som fick mig att sova till morgondagen är jag rädd.

Vad jag försökt säga med den här texten är att jag hela mitt liv funnit att sömn varit något fruktansvärt överskattat och tidsödslande. Jag har även haft långa perioder då jag inte kunnat sova alls, trots en stark vilja. Ett tag med rejäl sömnbrist började jag till och med skrämma mig själv eftersom jag insåg att det inte var normalt att se bilar komma ut från väggarna och att marken framför dig förvanlades till ett stort hål. Då hade jag inte sovit på många nätter. Men, sömn var ju överskattat?

Tills nu! Jag förstår icke vad som hänt. Min kropp kanske försöker hämnas genom att ta tillbaka all den sömn jag försummat den till. Jag har förvandlats till en Sovande Svamp. Sedan ungefär en vecka tillbaka har jag haft ganska humana skol- och jobbtider vilket inneburit att jag kunnat sova hur länge jag velat. Idag började skolan klockan kvart över nio och jag kunde inte längta mig tillräckligt därifrån för att få gå hem och sova. Väl hemma la jag mig och sov som en sten i en och en halv timme.

Likadant skedde i söndags. Jag ger mig dock två ursäkter: 1. Jag steg upp strax efter fyra på morgonen dagen innan. 2. En timme försvann raskt när sommartiden gjorde intåg. I alla fall ringer Maja mig och frågar var jag gör. Sover svarar jag naturligtvis.
-Va?! Klockan är ju tio över ett!
Hoppsan. Här snusar vi som en wannabetörnrosa.

På kvällarna kan jag börja läsa om samma bok dag efters dag eftersom jag varirt så trött på kvällen att ögonen gått i kors och jag inte minns ett smack av vad jag läst dagen efter. Ekonomiskt eftersom jag inte behöver köpa nya böcker, men ack så tråkigt eftersom jag aldrig kommer till slutet.

Är detta straffet för jag under 10 år trakasserat dj's världen över med att spela världens bästa danslåt Insomnia med Faithless?