Tuesday, April 04, 2006

Jag vet inte om jag är extra vaken just nu eller vad det är frågan om, men jag hamnar på tok för lätt i funderingar i människor beteende, vårt försvar till det och vad vi egentligen tänker med. Lång diskussion igår med en vän. En placerad på golvet med hundhuvud i knät och andra på köksbänken med kaffekopp. Vi vände och vred på mänskligheten, våra öden och hur man egentligen är som människa. Hur uppfattas vi av andra? Varför tror vi på öde men inte Gud? Bestämmer vi våra egna mål och ödet bestämmer vägen? Vi kom dock aldrig till några revolutionerade svar, eftersom vi hade på tok för lika värderingar, åsikter och beteende. Däremot hade vi trevligt och det kändes som huvudsaken just då.

Just nu känner jag någon form av lugn innan stormen tror jag. Det är inte särskilt mycket jag kan påverka, utan det är bara att vänta, och som det är nu har jag inte jättebråttom. Jag trivs med min omgivning och jag har värdefulla stöttepelare. Det kanske går vägen trots allt?

Egentligen tänkte jag skriva något om allmän förvirring. Det kanske inlägget resulterar i ändå, men inte i den form jag menade från början. Jag har precis läst en bok om huruvida man ska låta pojkar och flickor gå för sig i skolan eller inte. Jag hade gärna fått något bra svar på det, men nu efter att jag läst ut bokuschlingen är jag mer förvirrad än nånsin. Tyvärr verkar författaren vara detsamma. Hon framför tydliga argument, men samtidigt förstår man inte var hon står. Därefter kommer ett motargument som är svårt att förkasta. Ska man ge utbildning i argumenterandet konst till sådana som hon. Dessutom agerar hon verkligen på det sätt som "flickor" enligt konstens alla regler förväntas göra: hon försöker göra alla till lags, står inte för vad hon egentligen tycker och är en smula otydlig.

Boken är inte direkt dålig, utan snarare väldigt intressant, men väcker nästan mer frågor än ger svar. Det är synd. Jag gillar svar. Typiskt en tjej. Jag är dessutom mycket mer språkligt lagd än ett fan av matte. Även här: typiskt en tjej. 1-3:an flöt jag bara på och gjorde inte många knyck eftersom jag redan kunde det som gjordes. Gissa! Typiskt tjej. Jag blev kallad pojkflicka hela min uppväxt, och skulle nog fortfarande inte betraktas som särskilt feminin eftersom jag hellre går i baggykläder och sneakers än kjol och klackar. Jag ser hellre fotboll än Gilmore Girls eller desperata hemmafruar. Vart vill jag komma med det? Ingen aning. Antagligen beror det på traumatiska barndomsupplevelser, ärvda kläder eller unisexcyklar. Något fel är det uppenbarligen. Men jag trivs. Med andra ord har jag skrivit en totalt poänglös blogg utan varken humor eller poäng. Men jag är en jävel på att ordbajsa.

2 Comments:

Anonymous maja said...

Jag önskar att jag oxå var lite mer spännande och inte alltid så himla tjejig. Vad tusan, man predikar om att gå ifrån alla könsroller och sen är man ju precis en såndär tjej iaf.
Å andra sidan är det väl kanske inte så viktigt just vad vi gör. Det är tänket kring vad tjejer gör som måste ändras. Det vi gör måste värderas på samma sätt som det killar gör. Did that make sense..?

8:28 AM  
Blogger extremeblack said...

ordbajsning är som en djungel i en skog. Någorlunda omöjligt att hitta, men ändå där. pusspuss!

2:59 PM  

Post a Comment

<< Home