Grannar, grannar, tack för att ni stannar kvar
med en repetoar
av barn som gnäller
när hundarna skäller
dörr som smäller
och man föreställer sig
hur det ser ut när man tar den av en scen
med repliker som skrivna av Lars Norén
Så grannar på er
blir jag aldrig ledsen
Ny show varje dag så jag slipper tristessen

(Just D)

Ja, Min trappuppgång har många underliga historier. Eller, rättare sagt: männskorna som bor bakom dörrarna i min trappuppgång har många underliga historier. Det borde jag inte veta egentligen eftersom jag inte känner dem, men då man bor i Sveriges mest lyhörda hus är det svårt att låta bli.

Längst ner bor exempelvis Man 1. Han bor ihop med sin vuxna Son 1. Ibland är även Man1s flickvän, Kvinna 1, i lägenheten och då tar hon med sig Hund 1. Man 1 verkar även ha någon form av helgvårdnad om Son 2 och Son 3, medan Kvinna 1 har någon annan form av helgvårdnad över Dotter 1 och Dotter 2. Dock verkar ingen vara särskilt förtjust i denna Hund 1, för genast när han intagit lägenheten verkar alla mänskliga former försvinna därifrån och lämnar Hund 1 ensam och rädd. Hund 1 spenderar då hela sin ensamma tid med att yla. Detta är ett mycket intressant drag då när han flyttar sig till ytterdörren och ylar innanför den låter det som 200 djur håller på att avlida i trappen.
På samma våning bor även Klasskompis 1 som är väldigt trevlig och stillsam av sig.

På våning två har jag inte lokaliserat människorna särskilt väl och vet inte vem som bor var. Personen som bor längst till vänster har nyligen börjat ta gitarrlektioner och roar sig på morgonen med att försöka lära sig frambringa något som kanske ska låta som musik. Han lyckas då föga med detta och han nu klinkat falskt på strängarna tillräckligt länge för att inse att han inte besitter någon gitarrtalang, enligt mitt tycke i alla fall.
Bredvid honom bor ett par som har en "Inga reklam"-skylt på dörren och tycker om att spela turkisk musik på väldigt hög volym. Ibland lyckas de göra sig själv döva och höjer då volymen till en styrka då det känns som att fönsterrutorna ska braka vilken sekund som helst. Detta brukar pågå i 20 sekundersintervaller och sedan sänks musiken igen. Kan dock upprepas runt fyra fem gånger inom fem minuter.

Våning nummer 3, högst upp och min våning bor då jag. Jag delar våningsplan med ett okänt antal jamaicaner. Jag är inte säker på att detta är rätt nationalitet på dem, men en kille har en röd, grön, gul-randig stickad mössa och toner av reagge brukar strömma ut genom brevinkastet. Det är inte heller det enda som störmmar ut utan även ångor av rök från en form av röka som inte anses tillåtet i Sverige. De har ständigt högljudd skyttetrafik i trappen, fest till sju på morgonen, någon form av illegal verksamhet i källaren, små tonårsbrudar på besök och en förmåga att röka i trappen.
Bredvid mig bor en söt liten kille som klampar och går underligt så man kan höra när han svänger runt hörnet nere på gatan att nu är det ett stycke söt snowboardkille på ingång. Han har stora problem med att diska och tappar ständigt diskborsten i vasken.

Slutligen har jag ett trevligt par med två hundar som bor vägg i vägg med mig. Att de inte flyttat isär är för mig en gåta. Dessa människor skulle jag lika gärna kunna bo ihop med. Jag hör dem gräla(vilket de gör väldigt ofta och tjejen skriker som en stucken gris), kissa, laga mat, baka, idka könsumgänge, festa, klaga på bullarna och koka kaffe. Dessutom har de nu spikat upp tavlor väldigt regelbundet i 1,5 år. Gärna vid bästa tv-tid på kvällen.

Mitt i detta bor jag som en stillsam trevlig människa som antagligen låter mest då jag går hälgång över golvet möjligtvis pratar med mig själv. Jag har sällan fest. Jag dammsuger väldigt sällan och på väldigt humana tider. Jag äger ingen borr och jag har gett upp att hamra in snygga mönster i väggen. Jag använder aldrig störande hushållsredskap som vispar och stavmixrar. Jag anser mig som en ganska tyst hyresgäst.

Igår var Maja hemma hos mig på sushimiddag. Vi hade väldigt trevligt och lyssnade på nostalgisk musik. Vi gjorde varsitt uttåg ur lägenheten för att 1. Köpa vitlök i jourlivset, vilket inte gick eftersom de inte hade någon, och 2. För att få låna vitlök av Klasskomis 1s klasskompis som bor på samma gård. Under tillagningen av sushin ringde det på min dörr vilket det nästan ALDRIG gör, oanmält. Ica brukar då ALDRIG öppna dörren om det står någon okänd där, men nu när Maja var där så kände jag mig tuff.
-Hella.
-Öh, förlåtvaddå?
-Hella.
-Öh näe, finns inte här.
-Nähä, då har jag gått fel.
Hm, underliga människor finns det gott om. Säg inte hej heller.

Under hela middagen satt vi och lyssnade på nostalgisk musik i form av Backsetreet boys och liknande och blev hela tiden kompade av en ylande hund från våningen längst ner. Någon roade sig även med att riva trappuppgången, men sålänge de inte rev min lägenhet tyckte vi det var okej.

Döm om vår förvåning när det ringer på dörren igen. Jag smyger fram och kollar vem det är. Visar sig vara grannen så jag öppnar.
-Eh, hej. Jag skulle bara säga att din bas är ganska hög.
-Ojsan, förlåt.
-Ingen fara, tänkte bara om du ville sänka lite för det hörs ganska väl.
-Ja, sälvklart.
Kollade då på klockan som visade sig vara halv två. Sist jag tittade efter var hon nio.

Dagens sanning: I ett trapphus där det går vilt till 24 timmar om dygnet, hundar ylar, barn gråter, folk gälar, gitarr spelas, majja röks, turkisk musik går på högvarv lyckas jag och Maja under en nostagisk TVÅMANNAFEST spela East 17 på för hög musik så vi blir klagade på.
Det är en bragd tycker jag.