Sunday, March 26, 2006


På Lottens blogg kan man anta utmaningen att skriva om sitt livs passion. Svårt kan tyckas, om man som jag är ganska velig. Men inte om jag rannsakar mig själv. Jag har fyra passioner som inte får försvinna ur livet om jag ska kunna leva lycklig: fotboll, skriva, läsa samt choklad. Choklad kan man inte skriva så där överdrivet mycket om utan att datorn får vattenskador av dreglandet som infinner sig. Därför går det bort. Läsa är roligt, men kan inte skrivas så mycket om utan att min blogg helt plötsligt kunde missuppfattas för Dagens Boktips. Att jag har skrivandet som en passion kanske framgår ganska tydligt då jag ju uppdaterar här ganska ofta och faktiskt är ägare till en blogg. Varför ha det om man inte gillar att skriva liksom? (Jo, det skulle ju vara om jag hade ett väldigt intressant liv med läsvärde ;))

Därmed är dagens vinnare bland passioner givetvis fotbollen.

Som liten parvel kutade jag ofta efter alla bollar jag såg. Likt en ettrig terrier ungefär. Dock kan jag erkänna att jag aldrig riktigt förstod löpandets konst som liten. Jag gillade att springa, men det är synd att säga att det gick snabbt. Däremot var jag en väldigt orädd (eller kanske man ska säga korkad?) vithårig kotte som slängde sig med huvudet före in i allt. Detta ihop med löpningstalangen gjorde ju mig till en ypperligt passande målvakt. På dagis var fotboll måttligt populärt, och min bror och bollar har aldrig gått riktigt bra ihop. Dock spelade jag, bror och låtsasfarfar Knut ibland matcher på villaområdets grusplan. Vi spelade alltid killarna mot tjejerna. Det var nämligen enda gången min bror kunde göra mål, och det tyckte min mamma skulle vara bra för hans självförtroende. Knut lyfte upp mig och höll mig så medan bror fick springa med bollen till målet. Jag kan inte påstå att det alltid resulterade att bollen hamnade i mål, men nära var det.

Då skolan började kom några stora tjejer från fyran och frågade om vi tjejer ville börja spela fotboll i ett riktigt lag. Lycklig som en ettrig bäver ville jag naturligtvis vara med, men då jag hörde att de redan hade en målvakt fick det vara. Redan veckan efter kom dock tjejgängen springande på en rast och sa att målisen slutat. Hon hade hamnat i mål för hon var störst av alla, men var visst bollrädd.

Här började en ny och väldigt lång period i mitt liv: Den period som spenderades på fotbollsplanen. Älmekulla blev mitt andra hem och jag ÄLSKADE det. En period i livet då jag som fjortonåring var med i mitt F14-lag, var inhoppare i F16 samt tränade med damlaget spenderade jag samtliga dagar på fotbollsplanen och runt en 15-20 timmar i veckan. Plus resor till matcherna. Jag älskade att packa ner handskarna i väskan. Jag älskade att ligga på gräsmattan och stirra in i nätet. Jag älskade att slänga mig efter bollarna och skrapa knäna blodiga. Jag var såld.

Allt var väl dock inte positivt med att leva i målet. Jag skyller mycket av dagens kroppsliga åkommor på min fotbollsbakgrund. Att min rygg smäller till i sidled och måste knäckas rätt dagligen skyller jag på den stora bruden i Öster som prompt skulle springa rakt in i mig när jag med armarna över huvudet sträckte mig efter bollen. Att mina fingrar inte alltid lyder skyller jag på de gånger de blivit avsparkade. Min högerfots trevliga förmåga att svullna i tid och otid kommer från den gången jag fick skenbenet avsparkat. Tånaglar faller titt som tätt varje säsong och jag har förfrusna fingrar som inte vet vad de heter. Mina ibland oändligt korkade beslut och uttalanden skyller jag på alla de gånger jag brakat med huvudet före in i stolpen.

En av mina topp-10 händelser i livet har dock med fotboll att göra. Varje januari anordnas en inomhuscup i Ljungby ishall. Ovanpå isen läggs en matta som ska föreställa gräs och påminner om en minigolfbanas underlag. Varje år går vi till final, och varje år möter vi Halmia. Varje år får vi stryk och kommer tvåa. Jag har vart med i denna cup endast två gånger, trots många år som seniorspelare. Ett år hoppade jag på kryckor, ett år befann jag mig i Australien, ett år låg jag på sjukan för njurbäckeninflammation. Ja, och så vidare. Endast en gång har jag vart med och gått till final då det andra året spelade jag i b-laget som åkte ut i semin. Givetvis mötte vi Halmia.

Allt började ganska bra. Vi tog ledningen med 1-0. Surt för oss kvitterade de snabbt och gjorde sedan 2-1 direkt efter halvtid. Två minuter före slut kvitterar vi. Förlängning återstår och först spelar man med samtliga spelare på plan och sen plockas en ut för varje fem miunuter som går. Tillslut var vi två spelare i varje lag kvar på planen och ingen gjorde mål. Straffar skulle få skilja oss åt. Vi börjar och gör mål. Likaså gör de. Vi fortsätter med en miss. Inte alls bra. Jag gör som vanligt vid straffläggningar och psykar min motspelare genom att titta dem i ögonen och le ondskefullt. Tittar de tillbaka och möter min blick vet jag att det går vägen. Spelare som kollar på målis och låter sig psykas kan aldrig slå en bra straff. Jag räddar samtliga återstående straffar och för första gången på 11 år vinner vi cupen. Jag hissas av hela mitt lag och dagen efter kunde man på mittenuppslaget i vår lokaltidning se en stor färgbild av en skrattande hyena som flyger i luften. Ja, hyenan var jag.

Min karriär som fotbollsspelare tog slut för två somrar sedan då denna onda Österbitch rände rakt in i mig. Dock gör jag ibland undantag och spelar ändå för skojs skull, men på högre nivå lär det nog aldrig bli igen, och jag saknar det något fruktansvärt.
Sammanlagt var jag registrerad fotbollsspelare i 14 år.

Fotbollen var även något som skapade starka band mellan mig och min far. Han var fotbollsspelare hela sin ungdom, och väldigt intresserad. Mor och bror har båda bollsinne som två väldigt talangfulla sniglar.

Småexempel på vilken passion fotbollen är och förblir:
- Jag har vunnit en artikeltävling då jag skrev om målvakter
- Mitt specialarbete på gymnasiet handlade om "alla ensamma målvakter"
- Jag har Thomas Ravellis mobilnummer
- Min tatuering på vänster axel betyder Målvakt
- I min garderob ligger mellan 10-15 olika fotbollströjor
- Jag går till sängs med David Beckham varje kväll, utom de gånger han ligger i tvätten. Tyvärr är det inte lika roligt som det låter, men mitt påslakan är snyggt.
- Jag sjukskriver mig varje VM
- Ser jag en fotboll får jag ett fånigt flin i ansiktet
- Den gången folk kanske får se den chockerande synen att Ica nästan är på väg att börja gråta är då det görs, eller släpps in ett mål i en match på tv

Slutligen kan ni som fortfarande orkar läsa få roas av en en analys jag gjorde under en inomhuscup i Osby den 21 januari 2001:

Idag har jag kommit fram till en teori när vi var iväg och spelade Jägersborgscupen.Genomsnittet hos kvinnliga damlagsmålvakter är:
*ca 180 cm långa
*ca 90 kg tunga
*fruktansvärt fula
*klädda i lojast tröjor på hela planen
*omkring 25-30 år
*ställda där eftersom de är värdelösa utespelare
*oftast råttfärgade i håret
*skrikiga och gapiga
*väldigt kompakta
*ganska osäkra
*klädda i för små tajta målvaktsbyxor med vaddering på knän och höfter
*halvklumpiga
*ganska lata, (läs väldigt lata)
*iförda för stora handskar
*smått förvirrade
*ditställda för att ta upp plats
*mest hatade på planen
*mest skyldiga på planen
*minst delaktiga till egna mål
*mest bortglömda vid vinst
*mest ihågkomna vid förlust

Åh herre gud! Jag är ju för fasen målvakt!!!!!

2 Comments:

Blogger Lotten Bergman said...

Vilken passion! Vilken beskrivning! Hurra!

8:16 PM  
Anonymous Nellan said...

Oj! Jag visste ju att du gillade fotboll, men jag hade ingen aning om att du var SÅ hängiven! Spännande läsning. Synd att du tvingades sluta spela :(

10:45 PM  

Post a Comment

<< Home