Jag har återigen lyckats med att somna på fel ställe. Varför kan man inte göra som flertalet andra människor och sova i sin säng, nattetid? Men nejdå. Jag ska såklart sova på dumma ställen som bussen, tåget, mitt under en sightseeing, och som idag: i solen. Numera somnar jag ofta där. Och alltid när jag ligger på mage med, aldrig på rygg (hu vad obekvämt). Med andra ord är min rygg, för en sisådär tionde gången iår, vackert knallröd och täckt med underbara små upphöjningar(även kallad blåsor). Det känns en smula. Jag ska inte gnälla eftersom jag själv placerat mig i soluschlingens väg och dreglat underbart på mage medan jag sov, men som sagt: det känns. Och jag menar inte det jag skrev om soluschlingen. Jag älskar solen, men han måste väl inte bränna mig så in i nordens varje gång?

Nåväl. Den del av dagen som jag inte legat i solen har jag badat hunden i vår smutsiga sjö, och på så sätt även fått bada henne i vattenspridaren när vi kom hem för att få henne vit igen. Känns ganska tragiskt att stå långt ute i vattnet på en sten och locka, berömma och applådera vovven för att få henne att simma. Saken hör ju att när hon väl börjar simma slår hon så högt med tassarna att hon skvätter ner hela sig, får kallsupar och tycker det är farligt att simma.
Dagen har även innehållit shopping med kundvagn (vuxet vavava?), och storstädning inför morgondagens fina besök.

I morgon dyker nämligen lilla Maja upp och jag ska visa alla hultets sevärdigheter. Det skulle ju lätt kunna gå på ett par timmar, men Maja är så snäll att hon stannar och sällskapar mig flera dagar ändå. Och på onsdag, äntligen, tar tåget mig upp till Tuna igen. Åtminstone för en dryg vecka.