Lustiga huset

Det var inte utan lite spänd förväntan i magen som jag satte mig på cykeln och trampade i väg mot lustiga huset som jag hört och läst så mycket om, men aldrig sett. Där ljög jag. Jag har visst sett huset insåg jag sedan. Jag har både promenerat och åkt inlines förbi, men då visste jag ju inte att det var DET lustiga huset. Först och främst missade jag det helt, trots mitt intensiva letande efter siffror på husväggarna, eftersom jag var bombis på att det där var en affär. Helt ute och cyklade var jag inte, eller, jo, det var jag ju, men bara bokstavligt, eftersom huset faktiskt varit en gammal affär.
Det första lilla charmtroll man stötte på hade stooooora bruna ögon, dock med en smärre blå ring runt det ena. Men, allt klär ju en skönhet sägs det. Jag fick vara med och bygga torn i sandlådan, efter att vi flyttat det fina vita gallret som skulle hålla kattbajset borta. Hur stora bajs nu familjen här tror att katter har vet jag inte, men jag funderade på om det bara var en ursäkt för att ha någonstans att placera detta galler. Tornet blev ett hem för myror med en mycket fin väg mellan ingångarna för att myrstackarna inte skulle behöva klättra för mycket. Fin uppvärmning inför intåget i det omtalade bygget.

Jag gillar att fabulera ibland för att texter ska få en roligare ton eller bara för att göra läsningen spännande. Vem gör inte det med baktanke att roa? På något sätt hoppades jag dock att det inte skulle fabulerats något om detta hus, för jag ville verkligen se det och invånarna som dem beskrivits för mig. Tro mig, allt var sanning. Den härliga röran, alla böcker, alla skor, alla foton, alla halvfärdiga projekt. Allt var där. Med handen hårt fasthållen i Sigges hand fick jag gå på husgesyn. Eller, det kanske var att ta i, men jag fick se en stor drake som kunde gå och låta otäckt, en hel dinosauriesamling och en he-man utan byxor som jag senare klargjorde var en action man. På det hela slapp jag bli skjuten av den hemska polisen/he-man:en/action man:en så jag måste gjort ett bra intryck från början. Fick dessutom se en snabb skymt av Bästisgrannen. Därefter kommer kotte efter kotte intrampandes, hälsar artigt och får ångest över läxor. Hur kan man få det innan man ens är tonåring? När man dessutom bor i ett sådant hus? Eller, är det kanske just därför?

Vissa saker lyckades verkligen imponera på mig. Det står "toa" med tusch på väggen två gånger i trappan upp. Det är verkligen böcker överallt. Det finns små korgar för varje invånare i huset att lägga grejer i. Det finns en hel hög med sängar, men sällan samma inneboende i samma säng två nätter i rad. Ena rummet är killrummet och andra är tjejrummet där det nu låg en liten kille i överslafen dagen i ära. Det finns ett underbart badkar och sedan finns ja.. köket.
Kök ska vara röriga sa jag alltid till min mor när jag var liten. Min mor höll aldrig med. Nu när jag bor ensam och bara har mig själv att ta i kragen gillar jag inte att köket är rörigt. Men ett familjekök SKA vara rörigt, och lite trångt. Tro mig, att hacka lök ovanför diskmaskinen som i samma tillfälle håller på att tömmas är inte det lättaste när folk samtidigt dessutom steker hamburgare, trillar ner i durkslag, blandar någon form av oidentifierbar röd dryck och har sockerrus. Men det är väldigt trevligt. Bäst av allt i hela matproceduren var att hålla alla i händerna och läsa en ramsa som jag redan glömt bort innan man börjar äta, får säga BINGO vid ordet kränkt och försöka lyssna till precis alla roligheter som strömmar omkring en.
Jag såg ut som en löjligt lycklig basset när jag kom ut ur huset med synen av en fyraåring i spiderman-tröja som står med en hårfön och blåser sig i ansiktet så luggen står rakt upp och samtidigt skrattar hysteriskt.
Jag har redan gjort en plan. Vid barnpassning kan jag: Roa mig med Simpsonscitat med Erik, försöka få Ida att inte bli lika förvirrad som mor sin var hon förlägger sina saker, prata fotboll och ha målvaktsträning med Oskar, fläta Moas hår och dessutom ha henne som stöd vid meningsskiljaktigheter samt bygga dinosaurieland med Sigge. Det kommer fixa biffen galant.
Mer underbar familj var längesedan jag träffade. Hysteriska, galna, röriga, roliga och en gemenskap som jag vet inte vad man ska sätta för beskrivande ord på.
Ja, jag får väl införskaffa mig en cykelhjälm då. Så inte hjärnan ramlar ut.