Djävulens påfund slår till igen

"Munsår! Åh näe!"
Finns det någon sämre reklam än den där den stackars bruden sitter med nåt yttipytti märke på läppen och ojar sig för att inte vara sig själv på en suspekt dialekt? Det skulle möjligtvis vara den där man får se en hel drös människor klämma ut halva tanskrämstuben, se ut som en téaffär, grimasera illa av snusutsmyckning i ansiktet och så vidare på deras obefintliga läppkvisslor. Ungefär som att tycka att munsår sätter sig på ena hjärnhalvan och tar innehavaren tillbaka till treårsåldern i intellekt och sådeles behöver en lätt och tydlig reklam för att snabbt som attans bli av med detta djävulens påfund.

Jag är en av de miljontals lyckligt lottade människor som bär på detta evinnerliga virus. I runda slängar har det vart med mig i en sisådär dryga 10 år. Nu på senare har det dock istället uppkommit i en form som snarare skulle kallas nässår varje gång jag drabbas av någon infektion. Det är måttligt vackert och föga smickrande för ens utseende vill jag lova. Men det är vid stunder då jag är prydd av detta som jag lägger huvudet lite käckt på sned och ler förstående åt tv-reklamens stackars stjärnor. Eller inte. Va fasen. De har ett myggbett eller en prick på sin läpp som mest ser ut som läppstift. Helt röd är skiten med. Snackar vi munsår i dess riktiga atmosfär snackar vi stort äckligt sår från näsans slut ned över överläppen för att sedan fortsätta till underläppen och sluta lite fint strax innan hakan. Alternativt sprida ut sig i Australiens form i mungipan och hindra en från att uttala svåra ord en vecka framåt. Den röda färgen sen. Jeeez. Här snackar vi en färgkombination i rött, vitt och framför allt gult av var och sårskorpor. Rött? You wish.

En sak har reklamen rätt i: flertalet huskurer fungerar inte. Jo, i syftet att jag aldrig kommer bli alkoholist på whiskey. Faren min sa alltid till mig att ta whiskey på skiten. Att sitta med en indränkt bomullstuss och andas in, och råka svälja, whiskey innan frukost på morgonen kan få den värsta stålmagen att vilja flytta hemifrån. Efter alla år kan jag fortfarande inte dricka whiskey och får kväljningar av dess doft. Lik fasen fick jag ändå knalla runt med min fina utsmyckning lika länge som vanligt.

Som tur väl är funkar ju reklamens underkurer så suspekta-dialekt-tjejen kan få andas ut och säga att det är skönt att bli sig själv igen. Vaddå sig själv? Man är väl sig själv bara att man har en bonus som Gorbatjovs fågelbajs i pannan som snor blickarna vid möten?

Och behanlingen sedan? Reklamsnubbarna sitter där och stryker glatt på salvan med fingrarna. Är de inte kloka? På det sättet lär de ju smitta hela kamerateamet, regissören och samtliga nya kontakter de träffar den närmsta veckan. Vilka amatörer. Nej, här gäller det att applicera salva med bomullstops. Krävs det mer slänger man genast topsen och tar en ny. Man vidrör aldrg skapelsen med händerna. När man ska torka sig om munnen efter tandborstning är det skrovligt papper som gäller. Handduk är endast för händer. Munnen får anta en död fisks form där man inte låter underläpp och överläpp idka umgänge kommande veckan. Ska man ändå gå runt med det där som ögonfångare kan man lika gärna se en smula dum ut med halvöppen mun och frågande min. På det hela gäller också intensiv disk av glas och gafflar kommande tid. Gärna två tre och fyra gånger under kokhett vatten. Följer man detta kanske man har tur och slipper fästa några fler baciller någon annanstans och på så sätt utöka det smickrande i sitt utseende.

Vilken himla tur att jag är belönad med grannar som väcker mig vid strax efter fyra på morgonen så jag kan känna det analkande munsåret på överläppen. Och svära högt för mig själv att det väntar en smärtsam tid då jag inte får vara mig själv.