Allt handlar om att bjuda på sig själv

Jag har alltid haft åsikten att man ibland måste bjuda på sig själv. Med åren har jag tagit bort "ibland". Senaste tiden har jag istället lagt till "för det mesta". Idag tycker jag dessutom att jag gör det två gånger. Och klockan är bara lunchtid. För det första med ord och bild i Evelina. På sidan 15 börjar reportaget om oss bloggare. Glada och lyckliga smilar vi upp oss framför kameran och berättar intensivt om hur mycket bloggandet betyder. Vad snällt att de skrivit att vi inte är några enstöringar som sitter och skriver dagbok för oss själva. Jag skriver dock dagbok i min ensamhet, men det har ju inget med bloggen att göra. Jag funderar på att gå i lag med Lotten, trycka upp tröjor med texten "Blogg är ingen dagbok på nätet" och sen gå ut och ropa det i megafon. Man måste ju bjuda på sig själv liksom. I reportaget har vi tilldelats de underbara titlarna "Veteranen", "Vill roa andra" och "Nybörjaren Anna". Med uteslutningemetoden kan man ju gissa vem jag är. Jag heter ju inte Anna, och veteran kan jag nog ännu inte kallas inom något mer än förkylningar och chokladätande. Med andra ord är jag den som vill roa andra. Så länge jag kan leva upp till det passar det mig alldeles ypperligt. Jag minns hur Lotta under barndomen låg dubbelvikt av skratt och menade på att jag skulle bli komiker. Hon var i och för sig det mest lättroade offer jag har träffat på.

Väldigt talande reportage dock. Lotten kallar sig själv Mupp och jag kallar mig Hyena. Vad Lady Stalker säger om sin bild vet jag inte. Både Muppen och Hyenan uppfattas lätt som galningar där ingens beteende går säkert för deras bloggtänkande, och hur de nästan kan bli våldsamma om inte de får blogga när de vill. Kan bloggandet komma att bli lika beroendeframkallande som LSD? "Obs! Bloggar är numera narkotikaklassade. Får ej föras in i landet. Följs dess första offers uppgång och fall."

Det blir dessutom väldigt tydligt i reportaget att min blogg saknar krusiduller och liknande. Dess layout försvinner nästan helt i det gula afrokrullet som vi ännu inte funnit poängen med. Det kanske är så vi ser ut när vi sitter framför datorerna. Det är i alla fall Lottens hår och mina spretiga ögonfransar som ritats av. Basket nämns i två av intervjuerna, och mina störiga grannar nämns också två gånger. Tack och lov så får vi inte Evelina här ute i ghettot. Det är väl ingen som vågar gå hit med den. Lika bra eftersom jag kanske då fått in hot om evig reggae och majjarök genom brevinkastet. Eller hade dansbandsspelarna haft ett maraton som varade en hel helg och killen och tjejen vägg i vägg skulle göra mer än bråka och fjäska om huruvida den enes kanelbullar är godare än den andres. Värre saker än att dressera sina två hundar att bajsa utanför min port och utanför porten på andra sidan om deras. Samtidigt. Ärligt talat ser det väldigt komiskt ut även om jag helst vill stoppa en hel rulle bajspåsar i käften på ägare som inte plockar upp efter sina älsklingar. Tyvärr har jag sällan hela rullar med bajspåsar med mig.

Ja, sedan var det den där andra gången jag bjudit på mig själv idag. Vad mer kan man säga än att jag gjorde det när jag fick denna kreation nertryckt över ögonen och sedan cyklade med den på en längre sträcka som dessutom gick förbi två skolor där de extremt lättroande barnen uppenbarligen hade lunchrast.

Vem i hela friden är det där?